Till er vänner som följer min blogg. Ni har konstaterat att jag haft uppehåll ett tag. Varför?
Min pastor i Fuengirola, John Agersten, berättade för mig om en man han mött i sina yngre år. Denne man var förebedjare och bodde på en gård på landet i Norge. Han hade även tillgång till en närliggande fastighet. Ibland hände det att han sa till sin fru "Herren har gett mig en börda" och då begav han sig till den närliggande fastigheten och bad till dess att han kunde återvända hem och säga; nu är bördan avlämnad. (John, jag hoppas att jag återgiver detta rätt).
På detta vis är det även med mig. Ibland för Herren in mig i en kamp i bön och då lämnar jag andra saker, som att blogga till exempel. Dessutom är jag livrädd för att skriva meningslösa saker på bloggen.
Den senaste månaden har kampen varit tung och vad som kommit ut ur detta är en medvetenhet om den andliga situationen i olika delar av världen. Det känns som jag fått insikter om risker/möjligheter för den kristna kyrkan i många länder. Jag ser tydligt på vilket sätt vår motståndare vill blockera och göra kristenheten passiv, men även en insikt om vad Herren vill göra. I nyhetsmedia uppmärksammar jag nu hela tiden händelser i linje med det jag fått erfara. Men jag är inte kallad att som debattör lyfta fram detta till offentligheten. Andra har den uppgiften.
Jag har tidigare beskrivit min kallelse att som förebedjare gå in i de sammanhang där Herren öppnar en dörr. Just nu är dörren öppen i Fuengirola och delvis i Skåne. Men jag känner en intensiv längtan till en fortsatt vandring, som jag i dag bara anar. Under månadens kamp har jag ifrågasatt allt jag upplevt som kallelse, ifrågasatt varför Herren kallar just mig, denna svaga människa med alla sina brister. Men jag upplever det som om Han vidhåller det Han tidigare sagt. Det jag skriver är inget spel för galleriet, det är för mig blodigt allvar och går rakt igenom hela mitt sätt att förhålla sig till livet.
Kärlek till människorna i en fallen värld. Kärlek till den ofullkomliga kyrkan. I det ögonblick jag tar på mig domarrollen så är jag på fel väg. GUDS KÄRLEK KOMMER ATT BANA NYA VÄGAR OCH MYCKET ÄR REDAN PÅ GÅNG. Där finns min uppgift, i detta som HAN ska göra och det är viktigt att det handlar om HONOM och inte om mig.
Människor tittar på yttre händelser och imponeras av det som verkar vara framgångsrikt. Känd och erkänd i samhället ska det vara. Även kyrkorna har i mycket tagit till sig detta.
Ledarskapstermer som jag känner igen från alla de utbildningar jag gått igenom tränger in i kyrkans värld och man tror detta är bra.
Målsättningar styrda av visioner är bra i kyrkans värld under förutsättning att det är den helige Ande som planterat visionen. För att veta detta måste jag leva i en nära gudsrelation och vara beredd att låta den helige Ande bearbeta mitt tänkande och mitt "egobehov".
Minns att där namnet JESUS står i centrum, där finns liv, även om bristerna är många.
Gud välsigne er alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar