De tysta hjältarna

I januari 2003 skrev jag ner följande:

I varje kristen församling kan du se dem. De tysta hjältarna.

De pockar inte på uppmärksamhet. Andra medlemmar ser dem kanske inte som viktiga för församlingens framgång. Vi har ju all så lätt att bländas av det som ser tjusigt ut på ytan. De ord som klingar så vackert.

Det är säkert så att de här hjältarna inte alltid själva inser vilken betydelsefull uppgift de fyller. Detta beroende på att de vet vem som ”gör jobbet”, nämligen Herren själv.

Du förstår kanske att jag talar om bedjarna.. Ofta äldre kvinnor men även män, de imponeras inte så lätt av alla ord, som sagt de vet vem det är som ger framgång. Visst finns också många yngre bedjare och då ofta med stor gnista och kraft.

I militära termer ser jag bedjarna som förtruppen, spaningsgruppen som tränger in i fiendens led. Bereder mark för dem som kommer senare. Aposteln Paulus talar om den andliga krigföringen och i denna krigföring fungerar inget utan bön.

I London i slutet av artonhundratalen kommer en kvinna hem till sin rörelsehandikappade väninna och ropar: ”Nu är han här Moody som du bett till Gud om att han ska besöka vår församling”. Lång tids bön fick sitt svar. Vilket svar?

Jo, en till kropp och själ trött Moody besöker England för att vila upp sig. En pastor övertalar honom att komma och predika i sin kyrka (kvinnans hemförsamling). Motvilligt går Moody med på detta. Håller en predikan som han själv tycker är oinspirerad och vill snarast försvinna vidare till Wales för att vila. Innan dess bjuder han in människor att komma fram till första bänken för att få möta Gud. Vad händer?

Människor i mängd strömmar fram och en väckelse började som kom att fortsätter efter det att Moody rest tillbaks till Amerika.

Visst var den trötte men lydige Moody viktig, men utan förebedjaren hade det inte hänt det som hände. Så arbetar Gud, svaga människor länkas samman, stora löften har givits till den som vill samverka med Gud i bön.

Ett rop av förtvivlan

Medan mågen och jag satt och väntade på polisstationen i Fuengirola för att rapportera en stulen plånbok så kom en kvinna in alldeles förtvivlad.

Var är min son ropade hon! Jag måste få tala med min son!

Det visade sig att hennes son enligt polisen varit efterspanad och tagits in på stationen. Hon fick inte tala med honom innan utredningen var färdig och förhandlingar skulle hållas dagen efter.

Hon var från Holland och talade inte spanska. Jag vet inte om sonen var skyldig eller inte, men modern var helt tagen på sängen. Hon förstod ingenting. Jag försökte tala med henne på engelska och förmedla lugn. En sydamerikansk man ville få henne att lägga allt i Guds händer.

Jag vet inte hur det slutade, men inom mig bär jag bilden av hennes förtvivlan. Hennes absoluta omedgörlighet att acceptera det onda som hänt hennes son. Jag har ingen snusförnuftig sensmoral att komma med, bara bilden av mänsklig förtvivlan och den finns kvar i mig.

Ett samtal i vår tid.

Ett samtal med en yngre kvinna. Vi talade om att uppleva Gud och hur man kan veta att Gud finns. Hon hade alltid haft en tro på Gud och vid många tillfällen upplevt ett slags gudstilltal som lugnat henne i viktiga livssituationer.

Jag talade om Jesus som den enda vägen till Gud och där fanns en skiljelinje mellan oss. Denna skiljelinje är tydlig och typisk för vår tid. Talet om Jesus kan nästan vara provocerande.

Då jag säger att Jesus undervisning om Guds väg är mycket tydlig så kommer motargumentet att Bibeln är skriven av människor och att texterna utvalts av människor. Detta argument är också typiskt för vår tid och finns delvis även inom kyrkan och innebär även där en skiljelinje.

Visst kan jag hålla med om att människors tolkningar kan vara subjektiva men att Jesus undervisning skulle återgetts felaktigt finns det inget som pekar på.

Undervisningen att Han skulle vara en del av Gudomen och vägen till Gud var inom judendomen mycket provocerande och i grunden anledningen till dödsdomen mot Honom. Varför skulle detta återges felaktigt om så många kände till vad som hänt? Att Jesu ord bevarades noggrant inom de kristna leden är en självklarhet, de var ju heliga. Förskjutningar i texterna skulle leda till debatt. I rörelsen talade man om vägen. Vägen till Gud.

Undervisningen om denna väg är en skiljelinje och den är provocerande för den som inte ser det stora erbjudandet, utan i stället ser undervisningen som ett försöka att skapa monopol på den sanna religionen.

Jag tror visst att Gud talar till människor som vänder sig till Honom oavsett i vilket sammanhang de befinner sig. Han agerar som Han vill och älskar varje människa, men det ändrar inte på att Han anvisat en väg genom Jesus och att Jesus själv säger att det är den enda vägen. Så tror du på Jesus går detta inte att undvika.

En annan sak är hur Guds dom kommer att vara på den yttersta dagen. Om detta tänker jag inte spekulera. Jag söker den nåd jag kan få.

De fattiga har ni alltid ibland er.....................

Han kommer gående med tveksamma steg nere från playan. Den magra kroppen rör sig sakta med tveksamhet. Inget rakt spår utan sicksack över gatan. Så ser han en fimp i vägkanten, böjer sig ner och tar upp den och håller den varsamt i handen. Han har en ryggsäck på ryggen och en påse i ena handen. Han går runt en mur för att få lä, sätter ner påsen och tar av sig ryggsäcken och letar fram något att tända fimpen med. Nästan högtidligt drar han in de få blossen som fanns kvar i fimpen.

Jag ser allt från min balkong åtta våningar upp. Från samma balkong ser jag en mycket välbyggd koja, byggd i wellpapp på någon slags stomme. Den är fäst i väggen på huset, ett konkursdrabbat hotell som stått mer eller mindre tomt i alla år jag varit här nere i Spanien. I dag såg jag en kvinna som sopade betongplattan framför kojan. När hon gick in i kojan tog hon av sig skorna för att inte smutsa ner i kojan.

Är det så här jag lever. Att iaktta livet från åskådarplats åtta våningar upp?

Det utstuderade tiggaren berör mig illa. Hon har lagt sig till med en plågad min och visar precis lagom mycket av de deformerade foten. Som om det var en tillfällighet att den blev synlig. Hon söker ögonkontakt för att nå resultat.

Jesus ord om att de fattiga har ni alltid ibland er klingar i mina öron. Hur förhåller jag mig?

Vi blev blåsta att den unga kvinnan som påstod sig blivit av med alla pengar efter ett besök i staden för att få ett jobb, som hon sen inte fick. Hon tog våra pengar men reste inte hem till någon hemby. Vi såg henne i ett helt annat sammanhang något senare.

Kan vi vara kalla för att inte bli blåsta? Det är lätt att hitta ursäkter.

Förväntan

Jag lever i en förväntan om vad Gud ska göra.

Som ordförande i församlingen här i Fuengirola borde jag vara inriktad på en massa praktiska saker för att församlingen ska utvecklas väl, men sanningsenligt finns bara en tanke som dominerar, Gud vad vill du göra i och genom vår församling?

De praktiska sakerna kommer att lösas. Styrelsen kommer att ta sitt ansvar så det oroar mig inte.

Vid ett besök i London åratals tillbaks så upplevde jag under en bönesamling en smärta i mitt bröst och bad en förebedjare om förbön för detta. Efter bönen sa han till mig: ”Denna smärta kommer du att bära tills dess väckelsen bryter fram på din ort.” Något av detta bär jag inom mig. Jag har svårt att koncentrera mig på andra saker än det jag upplever vara den viktigaste frågan, samtidigt som störningar av olika slag vill tränga sig på.

De gudstjänster vi hade här i går var starka. Utan att vi planerat det hade allt lagts samman till en helhet i förmiddagens gudstjänst. Sång, predikan och min egen inledning. Jag kände att den helige Ande var närvarande i allt som skedde. Kvällens sånggudstjänst kom att centreras kring Sten-Owe Glennemos vittnesbörd. Vandringen från fängelse i tjänst i Guds rike var berörande.

Jag hörde av pastor Bernt att vi snart ska ha dopförrättning. Glädjande!

Ett oerhört viktigt möte

På ytan kan det verka som ett fiasko. I en stad där majoriteten av invånarna är inriktade på att njuta av solen och festa till, där sitter elva personer samlade till bönemöte. En timmas bön på fredagskvällen.

Men bön är den högsta formen av gudssamvaro. Det är en levande form av dialog där den helige Ande skapar och levandegör, där det som finns på Guds hjärta förenas med det som finns i våra hjärtan, och ur detta bryts nya vägar fram.

Under en stund hade vi pastorn mitt i vårt centrum. Allt annat la vi åt sidan och omslöt honom med all vår bön och kärlek.

Jag vill dock lyfta fram en annan del av vår bönesamling. En förtjusande svensk dam runt de åttio bar från sitt hjärta fram sina barn och deras gudsrelation, och hon bar därmed fram många andra bönebarn. Medan pastor Bernt bad så såg jag sädeskornet, sädeskornet som vår tidigare pastor Kjell Ohldieck undervisat om under en profetisk vecka i våras. Utsädet som ligger där, bortglömt av många, men det är utsått och ligger och väntar.

Jag såg ett sädeskorn, inte många små, utan ett stort korn som fyllde hela bilden och det dränktes i vatten, fullständigt dränktes. Snabbt syntes en grodd och omedelbart började det att grönska.

Jag tänkte att här låg det bortglömt, precis som om det alls inte fanns, men nu grönskar det och snart kommer skörden, då detta korn förenar sig med många andra bortglömda korn och utgör en mogen skördefärdig åker.

Vi var elva personer i bön, samma antal som Jesu lärjungar efter hans död och uppståndelse. De fylldes av den helige Ande och världen fick möta Jesus. Samma under ber vi om för egen del.

Lisbet Fumero, en norsk missionär, bar fram det hon hade i sitt hjärta, att vi måste se i vilken tid vi är och be tillsammans, ta till vara tiden. Detta resulterade i att vi öppnar kyrkan för bön ytterligare två gånger i veckan. Kanske borde vi öppnat den för bön varje dag men om detta ska ske så växer det fram av sig själv i den helige Andes kraft.

Befria kyrkan

Jag vaknade med en tanke i huvudet: ”Befria den västerländska kyrkan från inflytandet från Aten.” Med det menar jag att allt ska ske inne i vårt huvud. Vi måste förstå hur allt är för att våga tro.

I Aten samlades man till samtal för att utröna allt på djupet och detta förhållningssätt för oss fram till nya upptäckter men också till en oerhörd mängd tankekonstruktioner som i värsta fall blir fängelser för vårt sätt att vara. Kunskapens träd på gott och ont.

Det är den karismatiska rörelsen som är den växande delen av kristenheten världen över. Vad är detta? Jo upplevelsen av mötet med Jesus står i centrum. Vi behöver denna upplevelse för att bli befriade. Bland annat bli befriade från tankekonstruktioner.

Samtidigt kan upplevelsekristendom utan stadig grund gå katastrofalt åt skogen. Som vindflöjlar följer vi varje upplevelse och söker efter nya häftiga händelser. Lägger vi sedan till en ledare som har egot i centrum så har vi plötsligt en sekt på plats.

Gode Gud hur ska vi göra? Utan kärlek och liv blir det inte befrielse och utan ordning och reda i undervisningen så växer vi inte på ett sunt sätt.

Då kommer jag att tänka på den betjänande församlingen. Liksom mästaren tvättade lärjungarnas fötter för att de skulle bli delaktiga i Honom, på samma vis blir vi befriade när vi betjänar andra. Det är när det vi upplever blir egots mat som allt går snett. När vi har en sund betjänande attityd så inträffar inte detta.

Thomas sade: ”Vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”

Jesus sade till honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader. Och härefter känner ni honom och har sett honom.”

Joh 14:5-7

Teori och praktik?

Jag har inte haft tid att se vad som händer på kristna bloggar på ett tag. I går besökte jag två vänners bloggar. Den ena var Bengts blogg. Bengt är läkare och karismatisk katolik. Den andra var Mikael Karlendals blogg. Mikael är främst teolog men även pingstpastor.

Bengt talade om ”Den existensiella positionen: Om tro och psykoanalys.” och Mikael var inne i en debatt om predestinationen med utgångspunkt från Calvins teologi.

Mina vänner i all ära, jag respekterar dem verkligen, men dessa ämnen blev för mycket för mig. Jag tänkte då så här; att om jag möter en människa och börjar tala om fördelarna med Calvins tankar eller presenterar en ny modell för att beskriva människan i psykoterapeutiskt sammanhang ur kristet perspektiv, döljer jag då inte kärnan i budskapet? Det är klart att de som är inne i svängen kan av rätt bilder/tankar komma att ledas rätt, men vi andra?

Min barnsligt enkla tanke går till mötet med Jesus, det enda avgörande. Han visade på vägen. Förenklar jag då?

Från kristenhetens början var detta utgångspunkten. Sedan vet jag att teologisk undervisning kom att bli viktig för att skilja ut vad det var som var på väg att föra församlingen/kyrkan fel.

Medlemmarna i den församling vi har här i Fuengirola har sina rötter i lite olika teologiska sammanhang men i gemenskapen tänker vi inte så mycket på detta. Visst kan vi möta på olikheterna men de försvinner i gemenskapen.

Som alla kan se är detta mer en reaktion än en analys.

Jag har sagt ja till en kallelse.

Kallelsen är. ”Börge, jag vill att du ska tala inför människor och jag kommer att vara med med min kraft och verka när du talar. Du ska tala i de sammanhang jag öppnar, små eller stora, och på de platser där jag ber dig tala”.

Vi är helt överens Herren och jag att jag inte har något att komma med i egen kraft. Därför är jag helt beroende av Hans kraft. Vidare har han lovat att ordna allt runtomkring. Hur, var, när och hur det ska finansieras.

För att vara tydlig. Jag har inte sextionio år gammal startat en pastorskarriär. Det enda jag lovat är att tala i de sammanhang som Herren öppnar. Det är viktigt att hålla sig till det som är sagt och att inte lägga till något.

När jag var ung, långt innan jag bröt upp från min tro, så hade jag en kallelse att gå in i en tjänst öppnad av Gud. Mitt svar var då: Jag är de blygaste unge man jag vet, så du måste ha tagit fel, eller så är det jag som hör fel.

Blygheten har jag kommit över men självkritiken har jag kvar. Därför känns det riktigt befriande att rakt ut skriva det jag nu upplevt. Lite läskigt också.

När jag talade med min fru om detta med kallelsen så påminde hon mig att denna funnits med ett tag även sedan jag kommit till tro på gamla dagar och det är sant. Men den kommer nu tillbaka med en helt ny kraft. För ett år sedan fick jag klartecken att åter börja tala efter en kämpig period där talandet inte var självklart. Det ska bli spännande att se vad som nu händer.

På söndag ska jag läsa inledningsordet i gudstjänsten. Även detta är att tala inför människor.

"Vad menar du med avskalad tro?"

En av mina läsare av denna blogg ställde frågan till mig: ”Vad menar du med avskalad tro?”. ”Du talar om att du fått en avskalad tro.”

Det har varit naturligt för mig att använda detta uttryck.

Jag lämnade en gång i tiden min tro för att jag trodde det var något jag var uppfostrad till. Jag såg bara att det var en skillnad mellan verkligheten och undervisningen, både hos mig själv och andra.

När jag kom till tro igen var det genom ett gudsmöte som visade för mig att detta med Gud, Jesus och frälsning var sant. Men jag fick däremot inte reda på att allt vad jag fått lära mig var sant.

Allt eftersom livet som kristen gick vidare så mötte jag mycket av det jag hade i ryggmärgen från det jag var liten. Dessutom höga krav på mig själv att vara en värdig kristen. Att leva upp till det jag fått lära mig, kanske det andra förväntar sig eller framför allt det jag själv förväntar mig.

Eftersom jag som alla andra är en människa med styrka och svagheter så är risken stor att besvikelser uppstår.

Partiledaren Göran Hägglund i Sverige talade om den ”vanliga människan”. Jag vill här tala om den verkliga levande människan, en människa som står som den är inför Gud och för en sann dialog. Precis som den människa den är.

I alla kyrkor har vi tillfört traditioner. På gott och ont. Även det som är gott kan vara ett tillägg i förhållande till det Gud givit oss. Ett tillägg i all välmening, men ändå ett tillägg.

Att ha en avskalad tro innebär för mig att vara avskalad som människa, så sann som jag bara kan och att försöka att inte vara uppbunden av det som traditionen lagt till. Bibeln talar om tomma kärl som fylls.

Traditionen kan betyda mycket för en människa och jag respekterar detta, jag är inte utsedd till domare utan bejakar det som är viktigt för andra, bara det inte skymmer Guds väg. Gud möter människorna där de finns och har oändligt många sätt att närma sig en människa.

Det är ingen skammens situation att avskalad möta Gud. Han möter oss alltid med oändligt stor kärlek. Han vill vårt bästa. Han ser vår potential och vill att vi ska växa till ett vuxet Gudsförhållande. Den helige Ande är den som leder vår tillväxt. Kyrkohistorien är full av ”vändpunkter” där det helige Ande tillåts föra in människor på nya banor.

Så, vi är människor och inga kristna prototyper. Vi har en stor och levande Gud. Hela förrådskammaren är öppen och Han vill dela ut av sina välsignelser.

Fallet med de två fiskbilarna

Nu är jag på plats på Costa del Sol och har träffat många vänner som jag inte mött på lång tid. Det är glädjande.

På autobahn, på väg till Spanien, hände något lustigt. I 120 kilometers fart är en bil på väg att köra om mig. Inom mig vet jag att det är en fiskbil. Du vet en sådan där bil som har den urkristna symbolen ”fisken” som märke någonstans akterut. När den passerar säger min fru ”Där är en fiskbil”. Jag säger ”Hur kom det sig att jag visste det i förväg?” Så kommer tanken ”Bilen som vi snart kör om är också en fiskbil”. Nästa tanke är ”nu är du knäpp, du anar fiskar överallt.” Men så visar det sig att även även denna bil verkligen är en fiskbil. Jag visste i förväg att två bilar var ”fiskbilar”.

Samtidigt flyter en stark ström av välsignelse över mig. Guds närhet blir så påtaglig att det får ljudliga uttryck. Min fru blir orolig ”Du vet väl vad du gör?” .”Vi åker så snabbt”!

”Lugn, den heliga Ande vet vad Han gör och utsätter oss aldrig för fara” är mitt svar.

Resan gick bra. Jag fick kraft allteftersom och nu är jag på plats. Inom mig bär jag visioner för hösten/våren i Fuengirola. Vi ses på nätet, nu är jag åter mer regelbundet.

I förändringens tid

Vi är inne i oktober nu och en ovanligt lång sommar har nått sitt slut. För mig var det sista året i turistbranschen och ett mycket fint år företagsmässigt sett. Det är med vemod jag konstaterar att en intensiv tid i mitt liv nått sitt slut och jag tänker då på alla de gäster jag haft och som även blivit mina vänner. Vi har fått många lovord för det vandrarhem vi byggt upp och som nu inte finns mer.

I lokalerna kommer i stället en förläggning för ungdomar som kommer ensamma till Sverige.
Visst förstår jag behovet av denna verksamhet men det är ändå en sorg att Ystads kommun inte förstod vilken pärla de inte tillät vara kvar till turisterna glädje. Ystad säger sig vara en stor turiststad men förstår sig inte riktigt på vad turism är. Detta är något jag kan konstatera efter tio år i branschen. Vi hade funnit riktigt bra personer att överta verksamheten men så blev det inte.

Härom kvällen satt jag uttröttad hopsjunken i min fåtölj. Efter en intensiv avvecklingsperiod orkade jag inte mer. Jag bad stilla, mycket trött. Då fick jag uppleva att Guds kraft strömmade över mig. Det var så påtagligt att jag hajade till. Krafterna kom tillbaka.

Både min fru och jag upplever att Gud varit med oss i denna förändringsfas och mycket har verkat till det bästa, även om det i allt inte blev som vi önskade. Nu ser jag med spänning fram emot vad som ligger framför. Att leva ledd av den helige Ande är spännande.

Närmast står en bilresa genom Europa ner till ”vår spanska stad”, Fuengirola.

Vi hörs på bloggen. Gud välsigne dig!

I förändringens tid

Vi är inne i oktober nu och en ovanligt lång sommar har nått sitt slut. För mig var det sista året i turistbranschen och ett mycket fint år företagsmässigt sett. Det är med vemod jag konstaterar att en intensiv tid i mitt liv nått sitt slut och jag tänker då på alla de gäster jag haft och som även blivit mina vänner. Vi har fått många lovord för det vandrarhem vi byggt upp och som nu inte finns mer.

I lokalerna kommer i stället en förläggning för ungdomar som kommer ensamma till Sverige.
Visst förstår jag behovet av denna verksamhet men det är ändå en sorg att Ystads kommun inte förstod vilken pärla de inte tillät vara kvar till turisterna glädje. Ystad säger sig vara en stor turiststad men förstår sig inte riktigt på vad turism är. Detta är något jag kan konstatera efter tio år i branschen. Vi hade funnit riktigt bra personer att överta verksamheten men så blev det inte.

Härom kvällen satt jag uttröttad hopsjunken i min fåtölj. Efter en intensiv avvecklingsperiod orkade jag inte mer. Jag bad stilla, mycket trött. Då fick jag uppleva att Guds kraft strömmade över mig. Det var så påtagligt att jag hajade till. Krafterna kom tillbaka.

Både min fru och jag upplever att Gud varit med oss i denna förändringsfas och mycket har verkat till det bästa, även om det i allt inte blev som vi önskade. Nu ser jag med spänning fram emot vad som ligger framför. Att leva ledd av den helige Ande är spännande.

Närmast står en bilresa genom Europa ner till ”vår spanska stad”, Fuengirola.

Vi hörs på bloggen. Gud välsigne dig!