På ytan kan det verka som ett fiasko. I en stad där majoriteten av invånarna är inriktade på att njuta av solen och festa till, där sitter elva personer samlade till bönemöte. En timmas bön på fredagskvällen.
Men bön är den högsta formen av gudssamvaro. Det är en levande form av dialog där den helige Ande skapar och levandegör, där det som finns på Guds hjärta förenas med det som finns i våra hjärtan, och ur detta bryts nya vägar fram.
Under en stund hade vi pastorn mitt i vårt centrum. Allt annat la vi åt sidan och omslöt honom med all vår bön och kärlek.
Jag vill dock lyfta fram en annan del av vår bönesamling. En förtjusande svensk dam runt de åttio bar från sitt hjärta fram sina barn och deras gudsrelation, och hon bar därmed fram många andra bönebarn. Medan pastor Bernt bad så såg jag sädeskornet, sädeskornet som vår tidigare pastor Kjell Ohldieck undervisat om under en profetisk vecka i våras. Utsädet som ligger där, bortglömt av många, men det är utsått och ligger och väntar.
Jag såg ett sädeskorn, inte många små, utan ett stort korn som fyllde hela bilden och det dränktes i vatten, fullständigt dränktes. Snabbt syntes en grodd och omedelbart började det att grönska.
Jag tänkte att här låg det bortglömt, precis som om det alls inte fanns, men nu grönskar det och snart kommer skörden, då detta korn förenar sig med många andra bortglömda korn och utgör en mogen skördefärdig åker.
Vi var elva personer i bön, samma antal som Jesu lärjungar efter hans död och uppståndelse. De fylldes av den helige Ande och världen fick möta Jesus. Samma under ber vi om för egen del.
Lisbet Fumero, en norsk missionär, bar fram det hon hade i sitt hjärta, att vi måste se i vilken tid vi är och be tillsammans, ta till vara tiden. Detta resulterade i att vi öppnar kyrkan för bön ytterligare två gånger i veckan. Kanske borde vi öppnat den för bön varje dag men om detta ska ske så växer det fram av sig själv i den helige Andes kraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar