Kallelsen är. ”Börge, jag vill att du ska tala inför människor och jag kommer att vara med med min kraft och verka när du talar. Du ska tala i de sammanhang jag öppnar, små eller stora, och på de platser där jag ber dig tala”.
Vi är helt överens Herren och jag att jag inte har något att komma med i egen kraft. Därför är jag helt beroende av Hans kraft. Vidare har han lovat att ordna allt runtomkring. Hur, var, när och hur det ska finansieras.
För att vara tydlig. Jag har inte sextionio år gammal startat en pastorskarriär. Det enda jag lovat är att tala i de sammanhang som Herren öppnar. Det är viktigt att hålla sig till det som är sagt och att inte lägga till något.
När jag var ung, långt innan jag bröt upp från min tro, så hade jag en kallelse att gå in i en tjänst öppnad av Gud. Mitt svar var då: Jag är de blygaste unge man jag vet, så du måste ha tagit fel, eller så är det jag som hör fel.
Blygheten har jag kommit över men självkritiken har jag kvar. Därför känns det riktigt befriande att rakt ut skriva det jag nu upplevt. Lite läskigt också.
När jag talade med min fru om detta med kallelsen så påminde hon mig att denna funnits med ett tag även sedan jag kommit till tro på gamla dagar och det är sant. Men den kommer nu tillbaka med en helt ny kraft. För ett år sedan fick jag klartecken att åter börja tala efter en kämpig period där talandet inte var självklart. Det ska bli spännande att se vad som nu händer.
På söndag ska jag läsa inledningsordet i gudstjänsten. Även detta är att tala inför människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar