Han kommer gående med tveksamma steg nere från playan. Den magra kroppen rör sig sakta med tveksamhet. Inget rakt spår utan sicksack över gatan. Så ser han en fimp i vägkanten, böjer sig ner och tar upp den och håller den varsamt i handen. Han har en ryggsäck på ryggen och en påse i ena handen. Han går runt en mur för att få lä, sätter ner påsen och tar av sig ryggsäcken och letar fram något att tända fimpen med. Nästan högtidligt drar han in de få blossen som fanns kvar i fimpen.
Jag ser allt från min balkong åtta våningar upp. Från samma balkong ser jag en mycket välbyggd koja, byggd i wellpapp på någon slags stomme. Den är fäst i väggen på huset, ett konkursdrabbat hotell som stått mer eller mindre tomt i alla år jag varit här nere i Spanien. I dag såg jag en kvinna som sopade betongplattan framför kojan. När hon gick in i kojan tog hon av sig skorna för att inte smutsa ner i kojan.
Är det så här jag lever. Att iaktta livet från åskådarplats åtta våningar upp?
Det utstuderade tiggaren berör mig illa. Hon har lagt sig till med en plågad min och visar precis lagom mycket av de deformerade foten. Som om det var en tillfällighet att den blev synlig. Hon söker ögonkontakt för att nå resultat.
Jesus ord om att de fattiga har ni alltid ibland er klingar i mina öron. Hur förhåller jag mig?
Vi blev blåsta att den unga kvinnan som påstod sig blivit av med alla pengar efter ett besök i staden för att få ett jobb, som hon sen inte fick. Hon tog våra pengar men reste inte hem till någon hemby. Vi såg henne i ett helt annat sammanhang något senare.
Kan vi vara kalla för att inte bli blåsta? Det är lätt att hitta ursäkter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar