Det har tagit emot att skriva

Det har dröjt sedan sist med något från min penna. Faktum är att det har varit motigt att skriva. Jag är visserligen fysiskt trött efter en intensiv sommar på vandrarhemmet, men jag tror inte det är detta som stoppat mig.

Inte heller är det avsaknad av Guds närvaro i mitt liv. Tvärt om, jag lever nu ett liv välsignad av Guds närhet. Så starkt att jag ibland bara vill sitta tyst och låta Hans nåd och kärlek forsa över mig.

Det skakar i världen just nu. Mammon har fört sina lärjungar fram till girigheten brant och vi längtar efter en ansvarstagande ekonomi. Jag tänker på David Wilkerson som skrev om den kommande krisen för ett antal årtionden sedan. Men profetiorna kan ledas tillbaks till Bibelns tid, redan där talas det om ekonomin under den yttersta tiden.

Inte vet jag om detta är början på ett ekonomiskt sammanbrott eller bara en dipp som visar girighetens pris. Men jag aktar mig noga för att gå in i skulder som kommer att ta kontrollen över mitt liv. (Skrivet av en man som arbetat i finansbranschen).

Det stora sammanbrottet ska initiera för räddaren som ska komma fram och beundras av alla, men som ska vara mörkrets redskap. En ekonomi som tvingar till lydnad och möjligheterna att kontrollera och styra ökar allt mer.

Vår tillit kan bara vara hos Herren. Lösningen på egna och församlingars ekonomiska problem är att söka sig närmre Herren. Andra lösningar, hur smarta dom kan tyckas vara, är för en kristen bara spegelfäktningar.

Den första kristna församlingens medlemmar hade gemensam ekonomi. I fråga om Guds verk har vi det fortfarande. Lever vi förenade med Gud öppnas oanade möjligheter.

Men viktigast av allt är att våra namn är skrivna i livets bok, att vi tagit emot den utsträckta frälsande handen.

Nej tack till plåtskal i livet!

Under hela den tid jag gick mina ena vägar så förebrådde inte min mor och far mig någon gång. Inte för skilsmässor, inte för att jag anklagade de kristna för falskhet. Det måste ha gjort ont inom mina föräldrar, men aldrig ett hårt ord.

Gud handlar på samma vis. Det förlorade sonen samlade kraft för att möta far efter alla sina misslyckanden, men inte ett ord av förebråelse. Eller när Jesus mötte lärjungen Petrus som förnekat och tagit avstånd från mästaren. Inte en förebråelse eller ”vad var det jag sa”.

Vi tror att Guds stora problem är våra misslyckanden, men inte alls. I samma ögonblick som vi tar emot syndernas förlåtelse så gläds Han och tänker på det goda Han vill göra för oss och genom oss. Men vi har en tendens att vilja stanna kvar i misslyckandet.

Jag märker att jag förändras till att möta allt fler situationer med förståelse och kärlek. Till och med i trafiken har jag förändrats. Denna anonyma situation där ilskan kan få flöda innanför plåtskalet.

”Inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mer” sa Jesus till kvinnan hade anklagats för äktenskapsbrott.

Jesus tar inte lätt på synden, inte heller har Han en ”quick fix” inställning till syndaren. Han bryr sig på djupet och gläds när Han tillåts hela och rena.

Att inte ha plåtskal runt sig i livet ger mer smärta men också mycket mer glädje.