Börja om från början, Börge

Jag var på väg till Elimkyrkan för att vara med på en församlingsdag. Inom mig kände jag att jag inte skulle bidra i dag, utan jag skulle få ta emot.

Sanningsenligt hade jag missat vad dagen skulle handla om. Väl där mötte jag en pastor från Örebro som undervisade församlingen både om helande och profetiska hälsningar.

Vi fick lyssna inom oss och uttala vad vi upplevde. Alla som ville ficka vara med. Först testade vi på en medarbetare till pastorn och då uttalade jag att jag inte hade något att ge utan att jag skulle få ta emot.

Därför kom jag att vara den första från församlingen som fick vara försökskanin. När jag stod där inför församlingen fylldes jag av en varm ström och tårarna var på väg fram. Sedan kom hälsningarna och en del stämde på det jag varit så här långt, mer än vad de som sa det kunde ana. Men det var också hälsningar som jag gladdes över men hade svårt att ta in. Det kändes heligt och jag tänker inte återge dem här, det är som om jag skrev ner dem skulle heligheten kränkas.

Men jag gör några undantag. Ingressen om att börja om från början var en hälsning och en det kom också en hälsning om en viktig valsituation.

Jag återfördes till den första tidens kärlek till Kristus och glädjen över frälsningen, samtidigt som jag bär på erfarenheten av den andliga kampen, förluster och segrar. Under slutbönen såg jag mig själv som en sårad soldat i ålderdomlig rustning. Tillsammans med många andra låg jag på ett fält allvarligt skadad. Då kom mästaren mot mig, sträckte ut handen och sa; ”Res dig upp”.

Jag slutar här. Gud välsigne dig. Låt mästarens ord gälla även dig. Res dig upp!

Att vilja vara en klippa

En god vän till mig retar upp sig på företeelser i den kristna församling han tillhör. Jag brukar då säga, javisst dom andra är också ofullkomliga. För detta har jag märkt, att ofullkomligheten går rakt igenom mig och därmed även den andliga kampen, rakt igenom mig och dig.

Inom mig har växt fram en intensiv längtan efter att få vara en klippa och denna längtan för mig in i nya djup i min Gudsrelation. En klippa står kvar upprest i stormen. Det går inte att blåsa upp sig till att vara en klippa, då blir det bara en kuliss, en ballong som vinden för bort till outgrundliga öden.

En klippa har en djup förankring, ja faktiskt är det bara toppen som vi ser, resten syns inte men är väl förankrat.

En seger i andevärlden vinns inte med mänskliga deklarationer om hur det bör vara om allt är som det skall. Inte heller genom att utmåla människor till monster om de står för motståndarens sida eller snarare bundits upp där. Nej den vinns i en djup kärlek till medmänniskan i förening med en obruten förväntan på vad Gud ska göra. För Han ska göra det och vi är kallade till att vara med. Men det är Han som ÄR och som GÖR!

Uttala din längtan inför Gud och låt Honom föra dig dit Han vill.

PS Efter en lång tid fylld av intensivt arbete på vandrarhemmet, kan jag nu andas lugnt igen. Trött men glad. DS