Sprudlande glädje

Den blomstertid nu kommer....

















Det var en stor glädje att se tjejerna i kören ”Draget” i deras terminsavslutning. Många anhöriga hade kommit till Elimkyrkan. Carina Jörnland och dottern Caroline hade under året lagt ner mycket engagemang i kören och glädjen bland körens medlemmar var inte att ta miste på.

En ”predikan” i form av berättelsen om belöningsstjärnor och kritikplumpar och mästaren som befriar från dessa, fick tårarna att rinna. Speciell från ett åldrat mobboffer som jag. Pastor Bengt har goda skådespelartalanger. När kören sjöng välsignelsen så kände vi denna strömma.

Det känns befriande att kyrkan kan spänna över en räckvidd från bönemöten till ungdomskör och att bönen ger den andra verksamheten ett djup. När vi snart träffas på vandrarhemmet för att boula och grilla, så vill vi ha ett djup även i detta. Inte konstruerat, utan i naturlig äkta relation.

Passion och respekt

När jag var i bön för ett tag sedan så fick jag en inre uppmaning att kontakta en stor församling i Sverige för att som en del av deras gudstjänst be en kort bön för ett visst sammanhang. Jag ville inte ta denna kontakt och drog ut på det, men fick ingen ro i själen.

Så tog jag då denna kontakt men den synes så här långt inte leda till någonting. Tog jag fel? Var det fantasi? Jag förstår att det kan verka besynnerligt att en person tar en sådan kontakt som jag gjorde. Jag lämnade visserligen referensnamn, men ändå. Jag har prövat detta och tror inte jag tog fel men vad som händer framöver är Herrens sak, inte min.

I en annan stor församling i Sverige har jag en vän som under många år varit en stark förebedjare för och i denna församling. I vissa sammanhang bekräftad men också under ytan ifrågasatt. Herren planterar ut förebedjare och lägger ner passion i deras hjärtan för hur bönen ska vara. En sådan förebedjare kan inte styras om i annan riktning än vad den inre passionen säger. Församlingen mår bra av respektera denna tjänst och förebedjaren i sin tur måste respektera församlingsledningen, även om den (ännu) inte befinner sig på den punkt som förebedjaren ser i sitt inre. Allt är nämligen Herrens verk.

Detta med att vi respekterar varandra trots vår gemensamma ofullkomlighet är så viktigt. Herren har en djup respekt för varje människa. På senare tid har jag mött några människor som på ytan varit tilltufsade och som märkts av livet. De har inte haft riktigt insikt om hur andra människor upplever dem. I mig har det då tonat fram. Dessa människor är djupt älskade av Gud och respekterade. Ska då du negligera dem? Svaret är nej och att jag följt denna insikt har delvis varit jobbigt, men också välsignat.

Trettiotre dagar – en tredjedel

Börjar med lite dagbok: Vaknade 05:20. Tog bussen 05:45 till Simrishamn. Den vita syrenen blommar fint runt busshållplatsen. Framme i Simrishamn 06:25.

Under bönen vid mitt ”bönealtare” i Elim blev min litenhet inför den Allsmäktige så påtaglig. Att tömd sitta stilla och lyssna in. Då kom tanken om att kontakta en person som jag inte varit i kontakt med på länge. Sedan flödade förbönen och välsignelsen. Bad dessutom för eget helande.

Upptäckte en hälsning till församlingen, som gladde mig. Se den i bilden ovan. Just frasen ”på riktigt” är så viktig. Vi ska leva ett liv så att det blir bekräftar att vår tro är på riktigt. Ett sådant liv tar man sig inte, det är ett resultat av en gudsrelation. Hälsningen kändes så stark och församlingen ska alltmer få flöda i detta, att visa på Kristus.

Efter bönen passerade jag Österlens bästa bageri, Pedersens, och köpte med hem till frukosten ett stenugnsbakat olivbröd, gjord med surdeg. Återresan börjar 07:46. Valde att ta bussen som kör längs havet via Brantevik och Skillinge. Två fina fiskelägen. Åter i Löderup 08:23. Kokar kaffe till frukosten och skär upp det ljuvligt doftande brödet. Cyklade sedan upp till vandrarhemmet och kollade läget.

Under den första tredjedelen av de 100 dagarna har mitt ego minskat och tilltron på Guds närvaro i mitt liv ökat. Runt mig har skapats andligt liv som smittar. Syndens grepp har minskat. Framför allt har jag fått en stor glädje i att allt som finns under ytan ska vara rent och glänsande. I det praktiska och i det andliga. Alla tankar som vuxit fram har inte blivit verklighet, men jag har tilltro till att Gud ska öppna dörrar. De teman som växt fram ska finna nya vägar om de första vägarna inte öppnas upp.

Bön i en frustrerande verklighet

Hur ber jag för Svenska Kyrkan? Jag är inte medlem i Svenska Kyrkan så jag behöver väl inte bry mig, eller? Jag är medlem i Guds församling och den har inga kyrkogränser. Församlingen beskrivs i Bibeln som en kropp och om något sker i en del av kroppen så berörs de andra delarna. Det går inte att välja bort detta. Hur befängt är det inte att magen skulle förklara sig som ett icke sjukt område, när en blodförgiftning orsakat av ett sår på benet ställer om hela kroppens imunförsvar till aktivitet.

De är så olika de två kvinnorna i Svenska kyrkan. Berit Simonsson, inspiratör inom OAS-rörelsen, och Eva Brunne som är nyvald biskop i Stockholm. Den ena representerar kyrkans huvudlinje, den andra en minoritet. Jag är dock oklar över vem som representerar huvudlinjen och vem som representerar minoriteten.

I morse var jag i en dröm placerad i ett förortscentrum i ett millionprograms område. Det hade blivit förfallet och butikerna verkade inte samordnade till en enhet. Inom mig klingade det. Du kan inte välja i vilket samhälle du befinner dig. Din verklighet är den den är. Du är kallad att vandra en lärjungavandring i den verklighet där du finns.

Mästaren var drastisk när Han kallade: Låt de döda begrava de döda. Kom du och följ mig.

Jag är kallad till förebedjare och därmed kallad att i bön bereda nya öppningar. Detta är en positiv kallelse, en kallelse till andliga genombrott Jag gör det i ett samhälle som är det samhälle det är och inför en Gud som säger om sig själv: Jag är. Verklighet möter verklighet. Men Gud är allts upphov och allts fullbordan.

Så bildligt talat låter jag de döda begrava de döda och vandrar en väg som söker livet, det eviga livet. Runt den levande strömmen som flödar från Guds tron uppstår liv, i det friska rena vattnet finns helande. Först och främst ett helande som berör det sjuka inom mig, för allt börjar inom oss själva. Efter läkedom kan vi vara andra till hjälp. Så jag fortsätter min bön.

Ropa högt till mig!

Jag har ett böneämne som berör mig djupt. Något som ligger mig nära och som på djupet berör varje molekyl i min kropp. Då jag inser att det endast är Gud som kan förändra så kändes det tryggt att lägga böneämnet vid korset.

Men nu återkommer en uppmaning: ROPA HÖGT TILL MIG!

Mitt förnuft säger mig: Har du lagt det till Gud så ligger det där. Varför skulle det innebära en skillnad om du ropar högt?

Likaväl: ROPA HÖGT TILL MIG!

När Jesus talar om att den som har tro kan säga till berget att flytta sig så talar Han inte i liknelser. En liknelse om att svårigheter skall lägga sig tillrätta. Han talar om en Gud som har makt att skapa och att rubba skapelsen om Han så önskar. Varje stoftkorn är förenat med sin skapare, så även jag och du.

Hela skapelsen längtar efter Guds seger. Gud är kärlek och kärleken i oss kan inte kommenderas fram. Den växer fram i respons till Guds kärlek. En dikterad skapelse vibrerar inte av kärlek. Men en älskad skapelse ljuder i resonans till skaparens innersta kärna. Och denna stund längtar hela skapelsen efter, vartenda litet stoftkorn.

Så jag ROPAR förenad med min skapare.

Spinnoff

Från vår trädgård

Haren trivs hos oss

Jag vill gärna berätta om positiv spinnoff men vill samtidigt undvika att framstå som beskrivande mig själv vara förträfflig. För det handlar om en helt annan källa till händelserna.

Så här är det. Under mitt ”projekt” att söka mig närmre Herren så startade jag utan att göra något annat än att förklara mig vara villig. Det har nu går över en fjärdedel av tiden och de flesta dagarna dagarna har varit bara helt underbart välsignade. Några dagar har varit fyllda av kamp och då har framför allt mina ”standardsvagheter” försökt att koppla greppet över mitt sinne.

Jag har sett ett samband mellan tvekan att göra saker som Gud lägger på mitt hjärta och en tillbakagång i det andliga livet. När jag samtalade med en av mina vänner om detta, så upptäckte han sig ha uppskjutna tankar som han upplever vara inspirerade av Gud. Nu har han börjat ta tag i dessa trådar och upplever, som jag ser det, en glädje och välsignelse i detta. Jag tror att han kommer få se att dessa små ”rännilar” kommer att växa till välsignade vattenflöden.

Jag upplever mig själv vara ett kol som har börjat glöda genom att eld kommit in i mitt liv. Jag ber om att föras närmre andra så att den glöd jag fått ska antända andra och i det jag tidigare beskrev så verkar detta ha skett. Elden finns i ett, som Bibeln beskriver det, svagt lerkärl märkt av sin tidigare existens.

Vid närmre eftertanke så återspeglar texten så här långt min längtan att smittas av elden och smitta. Vilka kol som glöder mer eller som glöder mindre är en sak som endast eldens ursprung vet. Men en sak är klar att när kolbitarna förs samman så flammar elden upp.

Lägga ner eller utöka?

Jorden, ett ansvar för den globala församlingen.

Hur ska jag göra? När de hundra dagarna är till ända. Ska jag då lägga ner min blogg eller ska jag satsa på en utökad bönetjänst? Detta är frågor jag ställer till Herren.

En utökning skulle innebära att jag skaffar mig ett flexibelt program till hemsidan ”bonehuset.se”.
På denna skulle jag lägga upp en struktur geografiskt, områdesvis eller vad som kan komma fram i processen. Där skulle jag lägga fram fakta som berör böneområden och låta utformningen vara som en bön, en bön på nätet. Även texter kan vara ett bönespråk.

I bön bär jag vissa områden, vissa regioner, vissa församlingar och vissa personer. Men i nätverk skulle även andra komma in och ”be på nätet”. Hur böner formuleras i tal, skrift eller bild kan inte betyda något bara det är en kommunikation som ligger Herren nära.

Hedra din fader och din moder.....och andra

Ordet arrogans kom upp inom mig. Arrogansen har givetvis sin rot i egot, men stimuleras av det sammanhang jag/vi finns i. Att vara arrogant innebär att tro sig själv stå för det som är rätt och riktigt och inte inse att jag bara är en liten del av mänskligheten och att jag endast ser brottstycken av helheten.

När Gud talar om vad Han vill göra, så säger Han genom profeten Jesaja i kapitel 42 vers 16 ”De blinda skall jag leda på en väg som de inte känner, på okända stigar skall jag föra dem fram. Jag skall göra mörkret framför dem till ljus och det som är ojämnt till jämn mark. Detta är vad jag ska göra och jag ska inte överge dem.”

Orden uttalas i en profetia som i övrigt talar om en värld som skakas om.

I morse konfronterades jag med min egen arrogans och tänkte på alla de tillfällen jag, utan att vilja kränka ändå varit kränkande. Som ung tror man sig veta, och den tid man är i förkunnar hur allt ska vara, kunskap om hur fel tidigare generation hade, för nu vet vi hur det är.

I de tio budorden lyfter Gud fram att det är gott för människan att se sig som en del av ett sammanhang där föregångarna är värda heder. På vår ovissa vandring står de för en erfarenhet som är värd att respektera och i bästa fall står de för en bas av kärlek. Annars står de för en erfarenhet av misslyckande som också är värd att ta till sig, så att jag själv inte går fel. Vanligast står de för både gott och mindre gott.

När jag avslutat morgonbönen fick jag idén att slå på TV:n och den var inställd på kanal 10. Ur rutan sjunger en åldrad Målle Lindberg och i min arrogans placerar jag honom som en Herrens pellejöns som sjunger om Herren och i lika delar talar om Herren och Målle Lindberg.

Men jag vet att Herren vill ha lov och pris av alla tungor och jag ska respektera alla olika människor och glädja mig över deras liv med Gud. Herren jobbar med alla människor, i deras ofullkomlighet, och jag har hört på predikanter som på mer sofistikerat sätt både lyfter fram både Gud och sig själva.

Jag bad Herren om förlåtelse för min arrogans i allmänhet och för hur jag förhållit mig till mina föräldrar i synnerhet. Herre låt mig se min bristande syn och låt mig vandra på den väg du bereder.

En mil extra

Det finns ett bibelställe som säger, ”typ”, om någon ber dig gå med en mil så gå en mil extra. Jag vet att bibelstället hänvisar till en romersk lag som gav soldater rätt att beordra vem som helst att gå med dem och bära deras packning, men bara en viss sträcka. Här fördubblar Jesus denna sträcka.

Nog så knäckande att beordras bära ockupationens bördor utan att dessutom behöva fördubbla vandringen. Vad säger detta tillägg oss?

När jag kom till vandrarhemmet i morse för att laga frukost till mina gäster så var kök och matsal i total kaos. Dessutom såg herrduschen ut som om ett vattenkrig pågått.

De sista i säng av de danska golfarna hade inte insett att de måste städa upp efter sin fest. Men jag kom laddad efter en morgonbön där Herren pekat ut vad jag ska predika om i Simrishamn den 14 juni.

Så lugnt och metodiskt tog jag mig an saken och lät inte humöret knäcka mig. Normalt har jag lätt att känna mig felaktigt behandlad. Tänkte på detta med den extra milen, men eftersom vi hade en affärsuppgörelse, danskarna och jag, så la jag till några hundralappar för extra städning.
När de kom till frukost så väntade dem en härligt frukostbuffé och inte alltför sur min.

PS Jag ska inte predika om den extra milen i Simrishamn utan om något mycket mer inspirerande. DS

En naturligt katedral

Egentligen skulle jag inte hinna vara med på vandringen, men det är förvånansvärt vilket flyt jag får när jag är i rätt harmoni. Det vore tjatigt att rada upp allt jag hade att göra idag så därför låter jag bli. Men allt var klart när gästerna kom till det fullbelagda vandrarhemmet och mitt eget kök lyste som en polerad pärla.

Men hur underbart är det inte att vandra under bokars grönska och i en ständigt pågående fågelkonsert. Tankarna leds till en katedral där musiken flödar.

Elim hade ordnat en gemenskapsvandring runt Gyllebosjön på Österlen. En natur som skiljer sig från kustens Österlen, men så är det, naturen på Österlen skiftar och det är en del av charmen.
Bengt som är ornitolog fick mig att urskilja individernas satser i den stora symfonin.

Så plötsligt en orchide mitt i det gröna. Vet du vad den heter kan du väl maila mig. Men att skaparen ordnat det underbart till vår glädje det är utan tvekan sant.
Min katedral ser du nere till höger.

Låt Andens vind föra oss samman!

Vinden för oss till nya perspektiv

I går hörde jag Hans Weichbrodt tala i Kanal 10. Han är präst i Svenska Kyrkan och inspiratör inom OAS-rörelsen.

Det var en inspelning från förra året, men den höll fortfarande. Han tog bilden av Elia på berget Karmen som sammanfogade ett altare av tolv stenar, en för varje stam i Israel. Sedan styckade han en tjur och i det gamla förbundet stod tjuren för översteprästen eget offer. Slutsats: Det var översteprästens offerblod som sammanfogade stenarna till en enhet som kom att beröras av eld från himmelen.

På samma sätt sammanfogas de olika kristna kyrkorna av blodet från vår överstepräst, Jesus Kristus, till en enhet som berörs av elden genom den helige Ande. I en svår tid sammanförs vi. AMEN (min kommentar).

Hans berättade också att han mötte påvens predikant, munken Raniero Cantalamessa, i Rom och denne betonade att vi kommer att möta två sorters enhet framöver. En på ytan och den behöver vi inte bry oss om eftersom den saknar betydelse. Men det finns en annan enhet, en enhet med Kristus i centrum och den blir avgörande framöver.

Detta med enheten i Kristus har gett mig mycket glädje i form av syskon i Kristus som jag fått möta. Men också mycken sorg då jag möter kristna som inte kan skilja på gemenskap i Anden och det negativa som de olika kyrkorna orsakat varandra. Jag talar då inte om teologiska skillnader utan om de handlingar som blivit resultatet av dessa olikheter. Dessa har orsakat sår som vi måste läkas ifrån. Det är mänskligt förståeligt att denna motsättning finns med det är gudomligt att försonas.

Eftersom jag själv är helt beroende av nåden för att vara kristen så kan jag inte fungera som domare över andra. Finns Kristus i centrum är jag trygg. Ifrågasätter man Kristus så uteblir det enda vi kan enas i och då finns ingen enhet.

Den viktiga lydnaden

Fiskebåtar under dramatisk himmel.
Detta får symbolisrera att verka i kraft.

Vi hade ett samtal och en bönestund pastor Bengt och jag i dag. Jag delgav då Bengt något jag uppmanats att göra vid måndagen bönestund och som jag ”fegat ut” med sedan dess. Vad som händer vid ett sådant tillfälle är att kraften tar slut, tröttheten kommer och de svaga sidorna av ens personligheten exponeras.

Detta har jag varit med om förr. Jag minns det första året jag kom tillbaks till tro. Jag skulle då resa till USA i ett tjänsteärende och eftersom jag var så tänd ville jag vara till välsignelse varje stund. Jag bad en bön att när jag kom till USA så skulle Herren leda mig till välsignelse.

Så kom då stunden. Jag satt på en restaurang i staden Canton, Ohio. En inre röst säger. ”Ser du paret som sitter där borta. det är en pastor och hans fru. Gå fram till honom och fråga om han är en pastor och säg sedan att du leddes till denna kontakt. Resten ger sig.”

Men jag ”fegade ur”. Vad ska han tro? Min engelska är så dålig! Kan jag inte få ett tecken till, ett som inte går att förklara bort?

Jag fick inget tecken. Kontakten blev inte av och jag gick in i en mycket jobbigare tid i mitt kristna liv. Svagheter exponerades på ett sätt så att jag blev uppgiven. Guds kärlek lämnade mig inte, gång på gång bekräftade Han denna kärlek. Men det fanns ingen seger i det andliga livet. Det blev ett ”till och från liv”. När man gjort en uppgörelse med Gud så finns ingen återvändo, inte om man vill fortsätta att leva i kraft.

Jag kan inte påverka utfallet av det jag ska göra, jag är inte garanterad att det händer som jag ser inom mig, men jag går vidare i kraft om jag är lydig. Det värsta som kan hända är att bli betraktad som en tok, men då är jag en Guds tok.

Nyss sände jag ett SMS till Bengt och talade om att jag gjort det jag skulle göra. Får se om det blir respons. I så fall återkommer jag i ämnet.

Vilodag

I morse var jag så trött, så trött, så jag somnade om. Vi behöver vilodagar så att inte det vi gör blir någon slags heroisk prestation. För det är skillnad på att prestera och att verka i Guds kraft.

Det finns också en skillnad i den tydlighet och kraft jag upplever i bönen och den eftertankens kranka blekhet som kan infinna sig efteråt ,då jag konfronteras med min blyghet, rädsla är nog ett för starkt ord. Men jag har beslutat mig för att agera på det vis som bönen inspirerar mig till.

I går kväll spelade jag boule för första gången denna sommar. Det är ett kul spel. I dag kommer många gäster och rummen ska vara rena och fina, så jobb finns.

Inga stora tankar i dag, men för sanningens skull skriver jag även denna text.

Dag tjugotvå - förnyad kallelse

Avspänd start

Stark fortsättning

Dagens morgonbön blev speciell. Min kallelse förnyades och fördjupades. Tiden bara rann iväg och jag höll på att missa bussen tillbaka. Vad det gäller kallelsen så kommer jag att återkomma när verkligheten finns på plats.

En sak jag vill nämna är att jag bär Malmös andliga seger som oerhört stark böneuppmaning sedan en tid. Speciellt de utsatta grupperna, missbrukare och andra. Malmö är en nyckelort, mycket av andlig kamp finns runt staden och gudsrikets krafter skall samlas och ta nya steg i kärleksfull enhet. Människor med stark kallelse finns redan på plats, andra kommer. Segern här är en av grundpelarna i en kommande väckelse i Sverige,vars embryon säkert finns på plats. Men ansvaret för de utsatta är en viktig nyckel i detta förlopp. När jag var på konferensen i Hestra så kom detta upp med Malmö, speciellt ansvaret för de svaga, gång på gång kom det upp inom mig, som kraftiga vågor på en havsstrand.

I söndagens gudstjänst i Elim, varifrån bilderna kommer, fick jag återknyta till ett böneuppdrag från 1994-1995 då jag uppmanades av Herren att resa till Sjöbo och be för orten. När jag öppnade ögonen efter bönestunden så märkte jag att jag stått riktad mot en lyktstolpe där en främlingsfientlig dekal var uppklistrad. Vid den tiden var Sjöbo fortfarande känt för denna typ av attityd. Sedan dess har saker hänt. Jag känner mig som en länk i denna händelsekedja som säkert har många andra inslag, utanför min kännedom.

Nu besöktes Elim av en pastor och medlemmar från Centrumkyrkan i Sjöbo och jag kunde be för en fortsatt befruktning mellan Skånes olika kristna sammanhang. Vi hade omvänd liturgi. Först fika, sedan en stark gudstjänst.

Resan till Hestra

Bilden med spegelbilden i sjön påminner mig om tryckta bilder som vi hade hemma när jag var liten.
Ofta träd speglande sig. Men så vackert var det tidigt på morgonen på väg till Hestra.

Just detta kors fann
jag i Hestra Missionskyrka.

Sanningsenligt vet jag inte varför det blev viktigt för mig att resa till ICCC:s konferens i Hestra. Handelskammardelen i ICCC:s verksamhet är inte längre viktig för mig, eftersom jag snart slutar med min rörelse. I alla fall tror jag att det är så. Klart är att vandrarhemmet har sin sista säsong i min regim.

Dag Wilund, ordförande i ICCC Sverige, berättade att de bett att ”rätt personer” skulle komma till konferensen och jag upplevde att jag hamnat rätt. När Jan Lundh berättade om sin och företagets vandring med Gud , så rann mina tårar oavbrutet, men det var fler händelser som fångade mig och som jag begrundar så här i efterhand.

Det är lustigt att jag i förväg skrev om att detta med att vara kristen svänger. Temat i konferensen handlade om svängningar. Att vara på samma ”svängningstal” som Gud. När våra kurvor löper samman så lever vi i kraften av Guds energikurva. Det är inte New Age när jag här talar om energi. Jag talar om ett överlåtet liv.

Det mynnade ut i något man kallade ”Mitt Afrika”. Namnet kommer av att ICCC ställt sig till förfogande för fyra nationer i Afrika. Ett åtagande utanför det ”normala”. Vilket är ”ditt Afrika”, vad manas du att satsa på utanför dig själv.

Med på resan kan du få följande:

Någon eller du själv säger: ”Detta är omöjligt!.” Då kommer frågan: Om det var möjligt hur skulle du då lösa det? (fritt citerat från Ola Ekman).

En ”hälsning” från Jan Sturesson: Acceptera mångfalden annars förs du till enfalden. För kyrkan: Acceptera religiös mångfald annars förs du till den enheltiga kyrkan som dikterar hur du ska tro.

Jag fick under konferens vara med och betjäna som förebedjare. Det gladde mig.

Jag bad om beskydd för min bilresa som genomfördes i gryning och skymning då djuren är på gång. Såg ett rådjur i vitögat och det hoppade mot min bil. Jag trodde det skulle ramma bilens sida men det passerade akterut. utan närmre kontakt med bilen. Tack gode Gud.

PS Ola Ekman sade sig ha en enastående omvärldsbevakning. Så om det skrevs om honom någonstans, så skulle han veta detta inom några dagar. Undrar just om du hittar detta lilla hörn av internetvärlden. Hör av dig Ola om du klarar detta. DS

PS igen. Grattis alla min norska vänner. 17 maj och seger i Eurovisionens sångtävling. DS

Musklernas dag

Börge i Schwarzwald

I dag har musklerna fått sitt. Städning i stor skala på vandrarhemmet för att ha tillräckligt många rum färdiga, ifall att, för i morgon överlämnar jag allt i hustruns ömma vård.

Då drar jag tidigt, tidigt till Hestra för att vara med en dag på ICCC, Kristna Handelskammarens, konferens. Sist jag lyckades få tid till en sådan, var i maj 2006 och då var det en internationell konferens i Altensteig i Schwarzwald.

ICCC har en mycket spännande uppgift. Det handlar inte alls om att på ett glättigt sätt skapa nya affärskontakter. Visst skapas säkert sådana, men framför allt handlar det att hjälpa varandra till ett överlåtet affärsmannaskap. Enkelt uttryckt att leva i en kallelse till att vara företagare. Vissa kristna ser företagaren som en ekonomisk resurs för den kristna verksamheten. Detta kan visst vara fallet, men det finns en djupare dimension, där själva företagande blir ett Herrens verktyg. Speciellt i en finansiellt skakig tid som denna är det viktigt att det finns företag som har basen någon annanstans än i spekulationsekonomin. ICCC har även fått uppdrag att stödja nationer. Hur sådant växer fram under den helige Andes ledning är riktigt spännande.

Som en kristen behöver du aldrig ha långtråkigt beroende på avsaknad av intressanta händelser. Håll dig nära den helige Ande så svänger livet skönt. Om man nu får uttrycka sig så vardagsenkelt.

Möt behoven i bön

Självklart att möta behoven!

Jag passerar St. Nicolai
kyrka på väg till bagarn.
Gud välsigne
denna gemenskap.

På väg till min bönestund passerar jag kyrkans huvudingång. Den består av två dörrar med vardera tjugoen små fönster. Under några dagar har det slagit mig att fönstren smutsats ner kraftigt, helt naturligt eftersom den är riktad mot en trafikerad gata. Då växer det fram. Kan jag passera genom dörren för att be och bortse från ett uppenbart behov?

Svaret är nej därför att bönen inte kan vara en isolerad företeelse, utan måste vara integrerad med mitt och församlingens liv. Det går att be medan man putsar fönster, så detta gjorde jag i dag. Nu skriver jag inte detta för att få beröm för att jag är så duktig. Andra medlemmar gör mycket mer för att hålla kyrkan i gång. Nej jag skriver det som en del av den undervisning som den helige Ande ger mig. Låt din bön vara integrerad med ditt handlande.

Inne i kyrkan efter genomförd putsning tar jag en tum vers i Bibeln och får: ”Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans konung kan tåga in.” Psalm 24 vers 9. Det tyckte jag var roligt.

Det var också spännande med det samtal i går som jag fick vara en del av. Det finns så mycket längtan i Elims församlingsledning, en längtan till Herrens beröring av Simrishamn.

Var beredd att lämna allt

Elim i morgonsol

I dag ska jag få vara med ledarskapet i Elim, Simrishamn, i ett samtal om framtid. Jag vaknade med detta i huvudet. Jag har varit i bön för Österlen under årtionden och ser inom mig hur den segrande församlingen ser ut. Men Herren betonar starkt att tona ner denna bild och gå in i ett stilla starkt samtal där Han utmejslar det som ska bli synligt.

I söndags predikade Ingmar Aronsson från Malmö i Elim. Bland annat utgick han från ett stycke i Apostlagärningarna där Paulus kallas till Europa. Han betonade att Paulus kallelse var i personlig form, men när det handlade om genomförandet, så var det i vi-form.

Jag tänker då: Kallelsen är personlig men genomförandet är en gemensam sak för flera personer, alla med personliga kallelser. Profeten Elia på sin tid trodde sig ensam vara kvar av Guds tjänare, men Herren visste annat.

Församlingars kallelse är individuell, men när det gäller genomförandet så är det en sak för den globala församlingen.

Bibeln lyfter fram att vi ska lyfta upp varandra, hedra varandra. En församling bör ”vimla av upplyftanden”. Samma sak för församlingar, de bör lyfta upp varandra, inte konkurrera.

Rubriken om att ”lämna allt” kommer sig av att Herren prövade mig på vad som är viktigt i mitt liv. Vilka saker som gett mig framgång och bekräftelse och så frågade Han stilla om jag var beredd att lämna detta om Han så ville. Han sa inte att jag skulle lämna det, bara frågade om min vilja att lämna.

Rekyl

I går när jag avslutade bönen tog jag ett ”mannakort” i skålen på Elimkyrkans bönebord. Sedan glömde jag detta, men påmindes i dag igen.

Tiden efter förra texten blev en slags rekyl av de deklarationer jag gjorde. Faktum är att det var som om djävulen tog till alla medel han hade för att knäcka mig. Alla svagheter exponerades och i ett ögonblick kändes ”experimentet” misslyckat. Men på vägen till dagens bön hade jag en stark inre övertygelse att detta skulle vara en segerns morgon.

Dagens bön var en närvarande bön. Jag befann mig mitt i den andliga strid som pågår i mig och runt omkring mig och jag kunde se den sakligt. Bönen innehöll en stark förvissning om vad Herren ska låta ske och delvis bestod den av en minipredikan om Sackeus, om en situation där människor tränger sig fram för att möta Jesus och får en inbjudan att bli gästade av mästaren.

Jag kan med förströstan begrunda ”mannakornet” och gå vidare.

Dag femton - det händer

Bilden i dag är en "hedna mystisk" bild av Ale stenar i skymningen. Det finns en slags mystik kring denna skeppsättning och människor som söker sig till mystiken dras dit. Österlen präglas av olika slag av andlighet, men Guds ljus kommer att upplysa hela nejden. Amen!

För egen del har dagen präglats av ett tilltal om att jag ska förkunna Guds ord, predika med andra ord och jag ska predika på ett sätt jag inte tidigare gjort. Enkelt, effektivt och helt under den helige Andes kraft.

Som vanligt kom jag med invändningar, men sa ja, och nu får vi se vad det innebär i praktiken. Herren ska öppna de dörrar som ska öppnas och detta överlämnar jag hjärtans gärna.

Herren bad mig också att göra ett offer på det ekonomiska området och det innebär att jag efter detta får lita på Hans omsorg över det timliga i ännu högre grad. Men det har alltid fungerat så jag känner ingen oro.

Under morgonbönen i dag kom det största lugn och det finns med även fysiskt. Till och med i sättet att gå och se på omvärlden. Spännande! Får se hur det slutar.

Försök beskriva Honom!

I min inre dialog sa jag till mig själv, du säger att du mött Honom. Beskriv Honom för mig. På det viset som om du av polisen får frågan: Kan du beskriva mannen du såg?

Vad hände den dagen då jag steg in i kyrkan och mitt inre bara öppnade sig och tog emot det jag mötte. Hur såg Han ut, Han som fanns före mig i kyrkan och som sträckte ut sina händer för att resa mig upp, hur såg Han ut?

Jag tänker då på Emmausvandrarna. De två lärjungarna som går från Jerusalem till orten Emmaus. De hade vandrat med Jesus, tillhörde inte den inre kretsen, men de hade vandrar med Honom, sett Honom, hört Honom tala. Nu vandrar de i stilla samtal om den besvikelse Jesus död på korset inneburit.

Så mötte de en man på vägen. En man som kom ifatt dem. Ett samtal utspelade sig. Han verkade inte förstå att allt hade rasat, nu när Messias hade korsfästs. Men han talade vänligt och kärleksfullt och det kändes gott mitt i sorgen. Han förklarade skrifterna för dem. Vad som hade skrivits om Messias.

Så var det dags att skiljas, men de vill ha honom kvar. Till slut bryter han brödet och ger dem och då känner de igen Honom, Mästaren.

Så var det med mig. Jag förstod vem Han var när välsignelsen och heligheten strömmade mot mig. I ett ögonblick insåg jag att jag vandrat fel väg och att det var dags att vända om. Jag får använda resten av livet att lära känna Honom.

Mötet
I ett ögonblick öppnades ögonen.
Fötter dammiga av vägen stannade upp.
Det levande vatten Han talat om strömmade fram och törsten stillades.
En frid lägrade sig i rummet och något nytt började.

Jag vill inte illustrera dagens text med en bild. Inte heller vill jag längre upprepa antalet dagar. Dagarna går vidare, dock utan att jag varje dag nämner dem vid antal. Emmausvandringen beskrivs i Lukasevangeliets 24 kapitel.

Efter det att jag skrev texten ovan kom jag att läsa vad moder Basilea från Mariasystrarna i Darmstadt skrev om att beskriva Jesus.
"Senare frågade mina döttrar mig, när jag hade sett Jesus, efter som det stod så mycket om hans skönhet och hans ansikte i mina sånger och skrifter. Jag kunde bara svara, att jag måste besjunga honom på det sättet i mina sånger, eftersom det finns ett sätt att se med sitt hjärta, då "man ser , fastän man inte ser". "

Citat ur "Hela vägen gick Han med mig" (sid 24). Självbiografi av M. Basilea Schlink.

Dag tretton - tankar om Paulus och tro

Bild: När jag målade denna tavla ville jag egentligen visa dramatiken i att Kristus "slet sönder" templets förlåt, men bilden blev för idylllisk. Mörkret utanför saknas och ljusets intåg därmed för idylliskt.

I mina tankar denna morgon är aposteln Paulus. En intensiv övertygelse människa. Som skriftlärd var han kompromisslös. Han fångades inte av mobbens känslor när han blev förföljare av kristna, när letade fram dem och fick dem dödade. Nej, han var genuint upprörd över att någon talade om sig själv som Guds son, och att människor fäste tro till detta. Då var de redan dömda enligt lagen.

Denne genuine förföljare utsågs av Gud till att bli missionär, men först måste en dramatisk omvändelse komma till stånd. Mötet med den uppståndne Jesus vände ut och in på Paulus.

Han fortsatte att vara en intensiv personlighet som bättre än någon annan kunde han förklara nådens innebörd, han som av nåd togs ut till denna tjänst. Han såg så tydligt att nåden var grunden, att Kristus var grunden för den kristna församlingen, att allt annat saknade betydelse om inte rätt grund var lagd.

Men detta blev missförstått, ett missförstånd som lever än in i vår tid. Att nåden i Kristus är grunden för vår tro, är ingen intäkt för att vi ska fortsätta att leva i synden, att vi ska vägra att bli omvända på djupet i våra liv. Paulus kallar dem spädbarn i tron de som inte vill låta sig föras vidare i en fördjupad vandring med den helige Ande.

Jag hörde en kvinnlig artist tala om att hon sökt Gud men inte funnit honom, men hon talade inget om att uppge saker i sin livsstil, hon talade inte om omvändelse.

När en av mina döttrar konfirmerade sig talade handledaren om att ”låt ingen påverka den gudsbild du har, din gudsbild är lika god som någon annans.” Då kan jag lika gärna säga som sångaren Thomas Di Leva att alla är Jesus, att Gud bara finns inom mig.

Det Paulus i omvändelsen upptäckte var den uppståndne frälsaren som var en verklighet, någon som fick Paulus att uppge den Gudsbild han dittills hade haft.

Så därför, stanna inte vid tankar om tro och religion, sök mötet med den Uppståndne till en förvandling av ditt inre och till ett förvandlat liv i verkligheten, i din vardag.
1 Korintierbrevet kapitel 3.

Dag tolv - ett föredöme

Bild: Sören Stadell, till vänster, och Bengt Jörnland under bönehelgen på vandrahemmet. Maj 2006

Jag drömde i natt om att jag tillsammans med en god vän öppnade natthärbärge för uteliggare i Stockholm. Det var inte helt lätt i drömmen. När jag vaknade så for jag till Simrishamn för bön. Men inte så mycket om detta, för i dag tänker jag uppehålla mig vid ett av mina föredömen.

När jag i slutet av nittiotalet var ansvarig för bönetjänsten i Centrumkyrkan, Sundbyberg, så anordnade jag ett seminarium om bön. Jag sökte en föredragshållare och min pastor Stanley tipsade om prästen Sören Stadell. Det var första gången jag mötte Sören men det har blivit fler kontakter sedan dess. Jag räknar Sören som en av mina personliga vänner. Å andra sidan tror jag det är lätt att lära känna och bli vän med Sören. Aldrig har jag hört honom säga ett ont ord om en annan människa.

Han verkar helt fascinerad av varje människas berättelse och behöver inte lyfta fram sin egen livsberättelse, trots att denna är helt fantastisk. Läs hans bok ”Livet längtar i mig” så förstår du vad jag talar om.

Jag upplever Sören som ett föredöme i tro och tillit till den helige Ande. Därför kändes det absurt när han en gång bad mig ”Börge, bed för mig att jag ska få mer tro”. Men jag har lärt mig detta; att den som verkligen har tro, ser sig sakna tro och den som verkligen är ödmjuk ber om ödmjukhet.

När Sören pensionerade sig som präst så ville han påskynda Jesu återkomst genom att nå onådda folkgrupper. Trots darrande händer p.g.a. Parkinson ger sig pensionären iväg till Sibiriens och Kinas utkanter. Guds ledning för honom till små byar och evangelisation nära människor.

Han och hans unge medresenär säger vid ett tillfälle: Vi ska bara tala om våra behov inför Herren, inte inför andra. När de ska lösa ut biljetter i Moskva så var de redan betalda. Men många fler tecken på Andens närvaro in i minsta detalj följer Sören genom hela livet.

Vi hade en bönehelg på vandrarhemmet med representanter från Katolska kyrkan, Svenska kyrkan och pingstväckelsen. Det var underbart och som avslutning ledde oss Sören, inspirerad av den helige Ande, i en ringlande långdans genom lokalerna. En sådan präst gillar jag stort!

Möte med människor som tydligt uppvisar den helige Andes frukter, lämnar mig aldrig.

Dag elva - delsummering

Bild: Så här såg jag ut på den tiden jag spelade tuba.

Nu är 10% av den hundra dagarna tillända. Vilka förväntningar hade jag och vad har hittills hänt?

I mitt inre har jag önskat få uppleva den helige Andes närvaro och kraft i en omfattning jag inte hade en aning om vara möjligt. Jag önskade också att få hjälp att koppla greppet på beteenden som inte är värdigt ett helgat liv. Ut ur detta skulle komma ett tjänande som påtagligt påverkar den omgivning jag befinner mig i.

Under flera år har jag haft bilden av en rutschbana där jag sätter mig att åka och förväntar mig en viss längd och en viss fart, men under tiden jag åker inser jag att banan är vida längre än jag trodde och farten många gånger högre än vad jag förväntat mig. Detta ser jag som en bild av den helige Andes närvaro i mitt liv.

De tio första procenten har innehållit en djupare Gudsnärvaro och ett flertal tilltal. Störande beteenden har inte funnits på plats. (De hittills kända i varje fall.) Vidare har jag med gjort många val som känts harmoniska i förhållande till mitt lärjungeskap. Ett antal kontakter som legat på kyla har värmts upp och fler är på gång. Ordning och reda i mitt jordiska liv har markant ökat. Jag har känt glädje i att åtgärda det som inte syns vid första anblick. Till exempel att städa höga ytor som ingen ser.

PS Min fru frågade om jag hämtat inspiration till just 100 dagar av Niklas Piensoho som skrivit en bok om hundra dagar och svaret är att jag inte gjort detta medvetet i alla fall. Men jag hörde hans säsongupptakt i Filadeliakyrkan så antalet dagar kan komma därifrån, omedvetet. Denna fokusering på Jesus under hundra dagar som Filadelfia gör just nu är mycket glädjande. DS

Dag tio - En gammal dikt

I dag åter bönealtare i Elim, men innehållet behåller jag för mig själv. I stället bjuder jag på en dikt som jag skrev i november 2001 och en bild från 2005 som visar en färglagd betongyta.

Fariséismen var ursprungligen en väckelserörelse inom judendomen, men när Jesus benämnde fariséerna som vitmenade väggar, så hade den stelnat till yta.

-----------------------------------

Att se in i den nakna människan och behålla sin kärlek
det är kärlekens kraft och mysterium

Vi vet så mycket om hur människor fungerar grundat på en kunskap med brister

Han kallade vissa människor för vitmenade väggar - en yta målad vit
hårda ord i politisk debatt eller en gudomlig insikt

Att den största fångenskapen är ytans färg hur absurt
min egen yta skulle den fånga mig
om ytan fångar mig så har den härdat och syret sinar innanför

Han sa att ytan måste slås sönder
att den som förtvivlade levde
att den som i sorg slog sitt bröst var nära Gud

Han var rädd för att vi skulle kvävas
att se in i den nakna människan är en spröd gåva beroende av luftens syre
Herre syresätt mina andetag

Dag nio – Kärlek till församlingen

Tog bussen in till Simrishamn och mitt bönealtare. Mycket av tankar och böner handlade om Guds verk genom Elimförsamlingen placerad mitt i Simrishamn. Kanske blev det så eftersom jag stämt möte med pastor Bengt lite senare.

Det är dock ingen tvekan om att under dessa dagar av fördjupning så har ”mina församlingar” starkt berört mitt hjärta. Det är ett antal församlingar. Fuengirola där jag har min huvuduppgift. Elim i Simrishamn, Centrumkyrkan i Sundbyberg och min barndoms församling Filadelfia i Stockholm. Dessutom flera församlingar som jag ”följer” genom att deras pastor finns i min bönelista. Detta följande vill jag fördjupa, ledd av den helige Ande.

Jag har en inre upplevelse av portar som ska öppnas. I mig och i församlingarna. Gud sa till den hemmavarande sonen, i liknelsen om den förlorade sonen eller riktigare liknelsen om de två sönerna; ”Allt mitt är ditt”. Det innebär att stora krafter, stora resurser, står till förfogande för församlingarna.

För Elims del kom några mycket tydliga meningar till mig och även ett bibelord.

På bilden syns broder Allan, eller om du vill bagare Allan, framför Elims dörr. Han är äldste i församlingen och en broder som säger mig sanningen utan att tveka. Det är guld värt.
Kyrkan kan väl K-märkas som typisk pingstkyrka om inte Herren hinner före.

Dag åtta - uppståndelsekraft och knark

Morgonens bibelord kommer från Johannesevangliet kapitel 10:17-18: ”Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader.”

På grund av dessa ord blev Jesus ifrågasatt av sin omvärld. Även i dag ifrågasätts Jesus gudom och Hans makt över döden, så så mycket har inte förändrats.

Jag vaknade också med funderingar kring min syn på de människor som drabbats av drogberoende av olika slag. En replik från en TV-deckare sitter fast i mitt huvud. Sonen Erik, som är knarkare, säger till sin far som är kriminalare, och som vill hjälpa till: ”Problemet är att jag inte trivs i min kropp och det kan du inte göra något åt”. Kanske var det starkare formulerat, men det handlar om att en människa inte finner glädje i livet, inte har en levande rot. Jag ser framför mig barnet som genom olika former av påverkan hamnar där det hamnar och hur syndens krafter förstelnar vissa till hårda kriminella och andra till offer som följer behovets skrik.

Det räcker inte med att en våg av sympati väller upp. Mer behöver göras. Vad?
Vännen Sverre Larsson brinner för att skapa resurser till de som arbetar med de drogberoende. Starka insatser görs av flera organisationer. Att Jesus uppståndelsekraft behövs för att bryta beroendets mönster är klart. Dessa organisationer har goda resultat men allt för lite resurser.

Bilden visar att det är dags för rapsblomningen här på Österlen. Ännu har den inte den intensiva gula färgen, men det är fråga om dagar, timmar. Stora delar av landskapet målas i gult. Om de ser efter noga så kan du ana Bornholm siluett ute i havet bakom ängen.

Dag sju - söndag f.m.

Först en bild. Pastor Bengt Jörnland innan gudstjänsten.

Att det är före gudstjänsten kan du se av att bänkarna bakom honom ännu inte fyllts;)

Pastor Bengt gjorde en jämförelse mellan Stefan Einhorns bok ”Konsten att vara snäll” och Jesus inbjudan att ta emot det levande vattnet. En ström som flödar från vårt inre. Vi vill det goda men att följa en fin bruksanvisning, goda tankegångar om det goda, eller ta emot en gåva och låta den helige Ande omforma sig. Det passade bra in för mig med tanke på vad jag just nu är inne i.

Min längtan till nattvarden blev tillfredsställd. Jag har funderat om jag någon gång kommer att falla genom Guds kraft. Detta skedde inte, men det gungade i ben och kropp. Vi var endast runt tjugo personer i gudstjänsten, men Herren var nära, så rummet fylldes.

Dag sju - vilodagen

Nu blev det så att dag sju i mitt experiment ”Hundra dagar närmre Gud” inföll på en söndag. Den dag då större delen av kristenheten firar vilodagen. Några väljer att fira sabbaten på lördagen, sabbatsdagen inom judendomen, och det är ju där vi har ursprunget.

I dag ska jag vara i gudstjänst i Elim och delta i nattvarden. Jag längtar redan efter Herrens måltid. I frikyrkotraditionen har vi nattvard för sällan, tycker jag.

I morse vaknade jag med Amos andra kapitel från vers elva. ”Bland era söner väckte jag upp profeter, bland era unga män nasirer. Är det inte så, ni Israels barn? säger Herren. Men ni gav nasirerna vin att dricka, och profeterna befallde ni: Profetera inte!”

En nasir var från födseln utvald till ett avskiljt liv. Ingen alkohol, inte klippa håret, en nasir stack ut kan man lugnt säga. En profet talade sanningar inspirerad av den helige Ande och kunde vara mycket besvärande.

Dessa väcktes upp av Gud som verktyg för att folket, Israel, skulle vandra Guds vägar, och nu konstaterar Han: Ni vill inte veta av min korrigering, ni vill dra ner allt på samma nivå. I bästa fall utslätande, i sämsta fall totalt moraliskt förfall.

Orden kan likaväl gälla delar av kristenheten. Hur tar vi emot de människor som har en speciell kallelse? Profetgestalterna är ofta udda och det ligger i sakens natur. Den som är helt anpassad till det sociala sammanhanget kommer inte med det omskakande, men kan givetvis bli omskakad.

Bilder visar kristna bikers under Jesusmanifestationen i Stockholm. Fotograferat av min fru som var där.

Dag sex - delaktig i anden

Den helige Ande har gjort mig på djupet delaktig i Jesusmanifestationen. Här sitter jag i Skåne och kan inte annat eftersom jag har mitt vandrarhem att sköta. Men inom mig ser jag olika platser i Stockholm och jag är entusiastisk och glad.

Tidigare har jag varit glad över att Stanleys initiativ kom till stånd och att Jesus lyftes fram som en motvikt till allt annat som lyfts fram. Men jag var inte så här till sinnes som jag är i dag.

Nu är jag förväntansfullt glad som ett barn som lovats ett besök på Tivoli. Jesusmanifestationen eller Jesusfesten, som jag upplever det, är en underbar händelse i sig själv. Den är ingen motvikt den är en förvikt (om detta ord nu fanns). Flera namn i programmet har jag relation till. Så Guds välsignelse till dig Pancho när du sjunger på Mynttorget, blås in Jesu glädje, City brass, på Stortorget och gläd dig i anden Stanley, du som vägrar att somna in och bli pensionär.

I morse vaknade jag i denna sprudlande glädje och med Apostlagärningarna 3:11. Men nu har du väl ändå börjat fabulera bibelord tänkte jag, men så tänkte jag en gång till.

”Då mannen höll sig till Petrus och Johannes, skyndade allt folket fram till dem i den pelarhall som kallas Salomos pelarhall. De var utom sig av häpnad.” Det handlade om ett helande under.

De var utom sig av häpnad! Så blir mötet med den uppståndne frälsaren när vi möter Honom i händelser som sker i samma kraft som uppreste Jesus från döden, och vi har fått ett löfte att själva vara verksamma i denna kraft.

Så tåga, sjung, spela och gläd er för den uppståndne Messias vill åter igen visa vem Han är, och nu i ”Mynttorgets pelarhall” samt på många andra platser.

Bilden visar mitt frukostbord på verandan i Löderup.

Dag fem - rättfärdigheten befästs

I dag vaknade jag med Jesaja 54:14

”I rättfärdighet skall du bli befäst. Förtryck skall vara fjärran från dig, du har ingenting att frukta. Förskräckelse skall vara borta, den skall inte komma dig nära.”

Så föll mina ögon på versen innan och jag tänkte denna vers vill jag erövra. Herre den vill jag att den ska vara min. Herre låt den bli min!

”Dina barn skall alla bli Herrens lärjungar, och deras frid skall vara stor.”

Jag vet att texten handlar om Israel, men jag är inympad på det äkta olivträdet, så jag gör den till min. I bön har jag tidigare tagit emot samma löfte på det personliga planet. Ber du för dina barn, låt texten gälla även dig.
Kejsarkronan tränger sig upp mitt i den snåriga Mahonian.