Jag har ett böneämne som berör mig djupt. Något som ligger mig nära och som på djupet berör varje molekyl i min kropp. Då jag inser att det endast är Gud som kan förändra så kändes det tryggt att lägga böneämnet vid korset.
Men nu återkommer en uppmaning: ROPA HÖGT TILL MIG!
Mitt förnuft säger mig: Har du lagt det till Gud så ligger det där. Varför skulle det innebära en skillnad om du ropar högt?
Likaväl: ROPA HÖGT TILL MIG!
När Jesus talar om att den som har tro kan säga till berget att flytta sig så talar Han inte i liknelser. En liknelse om att svårigheter skall lägga sig tillrätta. Han talar om en Gud som har makt att skapa och att rubba skapelsen om Han så önskar. Varje stoftkorn är förenat med sin skapare, så även jag och du.
Hela skapelsen längtar efter Guds seger. Gud är kärlek och kärleken i oss kan inte kommenderas fram. Den växer fram i respons till Guds kärlek. En dikterad skapelse vibrerar inte av kärlek. Men en älskad skapelse ljuder i resonans till skaparens innersta kärna. Och denna stund längtar hela skapelsen efter, vartenda litet stoftkorn.
Så jag ROPAR förenad med min skapare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar