Rekyl

I går när jag avslutade bönen tog jag ett ”mannakort” i skålen på Elimkyrkans bönebord. Sedan glömde jag detta, men påmindes i dag igen.

Tiden efter förra texten blev en slags rekyl av de deklarationer jag gjorde. Faktum är att det var som om djävulen tog till alla medel han hade för att knäcka mig. Alla svagheter exponerades och i ett ögonblick kändes ”experimentet” misslyckat. Men på vägen till dagens bön hade jag en stark inre övertygelse att detta skulle vara en segerns morgon.

Dagens bön var en närvarande bön. Jag befann mig mitt i den andliga strid som pågår i mig och runt omkring mig och jag kunde se den sakligt. Bönen innehöll en stark förvissning om vad Herren ska låta ske och delvis bestod den av en minipredikan om Sackeus, om en situation där människor tränger sig fram för att möta Jesus och får en inbjudan att bli gästade av mästaren.

Jag kan med förströstan begrunda ”mannakornet” och gå vidare.