När jag var i bön för ett tag sedan så fick jag en inre uppmaning att kontakta en stor församling i Sverige för att som en del av deras gudstjänst be en kort bön för ett visst sammanhang. Jag ville inte ta denna kontakt och drog ut på det, men fick ingen ro i själen.
Så tog jag då denna kontakt men den synes så här långt inte leda till någonting. Tog jag fel? Var det fantasi? Jag förstår att det kan verka besynnerligt att en person tar en sådan kontakt som jag gjorde. Jag lämnade visserligen referensnamn, men ändå. Jag har prövat detta och tror inte jag tog fel men vad som händer framöver är Herrens sak, inte min.
I en annan stor församling i Sverige har jag en vän som under många år varit en stark förebedjare för och i denna församling. I vissa sammanhang bekräftad men också under ytan ifrågasatt. Herren planterar ut förebedjare och lägger ner passion i deras hjärtan för hur bönen ska vara. En sådan förebedjare kan inte styras om i annan riktning än vad den inre passionen säger. Församlingen mår bra av respektera denna tjänst och förebedjaren i sin tur måste respektera församlingsledningen, även om den (ännu) inte befinner sig på den punkt som förebedjaren ser i sitt inre. Allt är nämligen Herrens verk.
Detta med att vi respekterar varandra trots vår gemensamma ofullkomlighet är så viktigt. Herren har en djup respekt för varje människa. På senare tid har jag mött några människor som på ytan varit tilltufsade och som märkts av livet. De har inte haft riktigt insikt om hur andra människor upplever dem. I mig har det då tonat fram. Dessa människor är djupt älskade av Gud och respekterade. Ska då du negligera dem? Svaret är nej och att jag följt denna insikt har delvis varit jobbigt, men också välsignat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar