Den fullkomlige Guden använder sig av ofullkomliga verktyg.

Duktiga kockar jag känner håller sig endast med perfekta knivar som hålls skarpa till max. En duktig snickare i min vänkrets väljer endast den hammaren som är perfekt balanserad.

Men Gud väljer ofullkomliga människor till sin tjänst, för att bereda sin stora seger.

Faktum är att ingen av de pastorer jag känner är fullkomlig. Var och en bär med sig någon slags börda eller hinder om du vill kalla det så. Som förbedjare blir jag välbekant med dessa drag, eftersom det är just inom dessa områden mycket bönestöd behövs.

Dessutom är jag själv minst lika ofullkomlig så jag kan förstå de andra väl.

Församlingar verkar ibland tro att de har fullkomliga ledare och då är det lätt att exportera alla egna bördor till dessa "supermän" (eller kvinnor). Vår välgång ligger i dessa händer.

Men den församling som i bön går in vid sin ofullkomlige pastors sida och förväntar sig att Gud ska göra stora saker, kommer inte att bli besviken.

Ett rakryggat beslut

Styrelsen för Evangeliska Frikyrkan (EFK) tog ett beslut att rekommendera EFK att avsäga sig vigselrätten, som ett svar på den förändring av lagstiftningen som nu är på gång.

Detta känns för mig som ett rakryggat beslut i Bibelns anda. Ditt tal ska vara ja eller nej, vad därutöver är, är av ondo.

Att fungera som kristen församling i en starkt sekulariserad nation som Sverige är egentligen inte svårare än i en mindre sekulariserad nation. Det viktiga är att inte fångas upp i det sekulariserade samhället. ”I världen men inte av världen”.

Alla människor, sekulariserade eller inte, är älskade av Gud. Vi fungerar bra som församlingar om vi lever i nära relation med Gud. Älska varandra och alla andra människor. Inte döma omvärlden men i bön stå mellan vår nation och Herren. Som talesmän utverka nåd och bedja om ett andligt genombrott. Bakom en nations utveckling finns andliga krafter och där ska segern vinnas.

Församlingen måste sätta gränser, leva efter Guds vilja och påverka genom sitt varande i den Helige Andes kraft. Är vi en minoritet i vårt samhälle kan inte våra värderingar vara gällande även om vi är övertygade om att dessa fungerar bäst. Men vi ska inte ge efter för de sekulariserade krafterna för egen del. Kommer samhället med för vårt samvete kränkande lagar så gäller civilt motstånd (i den Helige Andes kraft).

En sådan församling vinner seger för hela nationen.

Stolthet eller högmod.

Jag läser tre böcker parallellt just nu. Böcker från olika tider. Dels "Elvis som hötorgskonst" av Rob Bell. En bok från nutid. Dels C.S. Lewis klassiker "Mere Christianity" från mitten av förra seklet och slutligen Torreys "Så bör du bedja" från början av förra seklet.

Gemensamt för dessa författare är strävandet mot sanningen. Bell, en lyckad amerikansk förkunnare som "går i väggen" och söker sanningen om sig själv och sin tro. Lewis, alltid sanningssökande, ateisten som genom i sanningsökandet fann Gud. Torrey som inte väjer för något i det han ser som sanning.

Vi frågade oss här i vår församling vid studiet av Apostlagärningarna: Varför inte nu som då?

Jag utelämnar svaret eftersom jag inte har det.

Lewis lyfter fram stoltheten eller högmodet som kardinalsynden, vida viktigare än t.ex. sexuella synder. Satan själv stod för denna synd när han ville överglänsa Gud.

Det finns en god regel som säger att när du irriterar dig på något hos en annan person, så ska du tänka efter vad det är hos dig själv som gör dig så irriterad. Det är oftast det du själv kämpar med som du blir irriterad av att finna hos en annan person.

Jag blir ofta irriterad på människor som vill framstå som mer andliga än vad verkligheten visar. Hoppsan det här var jobbigt. Att förlåta andra som man själv vill bli förlåten. Lewis pekar på det faktumet att vi förlåter oss själv. Hatar synden i våra liv, men inte syndaren, oss själva.

Kristus budskap är således; hata synden där den finns men inte syndaren. Vare sig dig själv eller andra syndare.

Min bön är låt mig se ditt verk genom allt gott du gör genom andra. Låt mig glädjas över att du använder även mig.

När jag ringer diakonissan Marianne i Össeby garn så ropar hon ut "Börge vet du vad Herren går här hos oss". En spontan glädje över vad Gud gör, helt skild ifrån högmod. Denna glädje ger tro och inspirerar men den går inte att stänga inne i en kyrka. Den sprudlar av liv omöjlig att tämja. Den tämjda varianten pekar på den egna kyrkans förträfflighet och är högmod.