Gud välsigne Landskrona

Landskronas gamla vattentorn. Infällt en pastell som
min far, Hjalmar Schönbeck, målat.

När jag närmade mig Malmö på min böneresa, så regnade det, och jag såg fram emot en blöt dag. Det var på en bönedag i Tomelilla, jag så starkt kände detta att be för Landskrona på ett speciellt sätt.

Nu var jag på väg och när jag närmade mig Landskrona så sken solen, om än tveksamt.
Så blev det under hela tiden jag var där, men när jag lämnade staden så vräkte regnet ner.

Först gick jag till pingstkyrkan, mötte en av församlingsledarna och fick tillstånd att be i kyrkan. Det blev en lång stund inför Herren och Landskronas andliga situation levde i mig. Ett telefonsamtal till pastorn och jag kunde dra vidare.

Vid Tacksägelsekyrkan mötte jag ingen, utan bad utanför. Sedan in till centrum. En man arbetade vid katolska S:t Johannes Döparens katolska församling och jag fick se kyrkorummet.

I närheten av loppmarknaden serverade Socialdemokraterna kaffe. Jag frågade en ung politiker om vilka behov Landskrona har. Arbetslösheten var hans första svar. Den är 17% i Landskrona och den för med sig sociala problem och brottslighet. Politikerna i staden har inte förmågan att samarbeta över blockgränserna för att lösa problemen.

Jag tackade honom och tänkte på den andliga kampen i staden. Den var så uppenbar när jag som förebedjare gick runt och bad. Denna kamp har rötter långt bak i tiden.

Alldeles intill låg Frälsningsarméns lokal. Den så "halvstängd" ut. Inga mötesmeddelanden men en allmän hälsning.

Nu gick jag till Norra Långgatan. Huset från barndomen finns kvar. Huset där min morfar bodde på gamla dar. Var någonstans han en gång i tiden bedrev sitt skrädderi vet jag inte. Jag minns hur lastbåtarna lossade sockermassa vid sockerbruket. Höll man fram handen så kunde man få råsocker.

Sockerbruk, varvsverksamhet och andra industrier. Vad blev kvar när denna struktur rasade.

En starkt tatuerad man, med kraftiga skor med ett litet barn vid handen, möter en grupp med invandrade människor. Bilden av Landskrona, ja, men den innehåller så mycket mer.

Nere vid hamnen har hus i nyfunkis-stil byggts. Precis som i Stockholm. Nyfunkis och vattenyta.

Svenska Kyrkans stora kyrka, Sofia Albertina, hade nu öppnat och jag gick in där och bad. En sångerska övade, troligtvis inför ett bröllop. Jag satt stilla och bad.

Herre välsigna denna stad. En stad med andlig kamp och stora sociala motsättningar. Låt denna stad få "levande vatten" från dig.

Denna bloggtext finns även på hemsidan bonehuset.se och där finns även ett bildspel att se, om du är intresserad.

Samklang

Pingstkyrkan i Ystad

När jag först kommer till en ny bönegemenskap så är jag avvaktande. Ber mycket inom mig, lyssnar på vad som sker i rummet. Så småningom ger den helige Ande tankar om vad jag ska bidra med. Då är det dags att tala. Så var det också i går kväll då jag för första gången besökte en bönesamling i Ystads pingstkyrka.

Tidigare har jag varit på gudstjänster där, men bönesamlingarna talar mycket om "församlingens själ". Då blir jag delaktig på ett djupare sätt.

Vad som gläder mig är att Hälsobackskyrkan, som är det officiella namnet, blivit en bönens kyrka. Någon form av bönesamling mest varje dag berättade vännerna.

Jag finns strategiskt mitt i syd-östra Skåne. Lika långt till de tre orterna Simrishamn, Tomelilla och Ystad. Nu har jag på kort tid varit delaktig i bön på dessa orter.

Tre pingstförsamlingar, tre olika andliga dialekter, samma underbara frälsare. Herren är på gång i denna del av Sverige.

Majt, en vän från Malmö och Spanien, uppmanade mig att lyssna till ett bibelstudium Anders-Petter Sjödin höll på årets Nyhemsvecka. Hon hade läst på bloggen att jag aldrig besökt Nyhem, men tyckte att jag skulle lyssna till detta bibelstudium.

Smack sa det, det kändes som en klockren träff. Jag blev djupt berörd. Det var som om Anders-Petter talade direkt in i det sammanhang där jag finns. Jag rör mig på Herrens uppmaning i de små sammanhangen, där den stora väckelsen bryter fram.

Lördag i denna vecka har jag avdelat för en böneresa till Landskrona. Denna stad kom starkt på mitt hjärta vid en bönedag i Tomelilla för en tid sedan.

Den svåra brytpunkten

Det pågår en debatt debatt i Sverige som handlar om hur den kristne förhåller sig till sin omvärld, till de värderingar vi möter i det moderna samhället och till människorna som har dessa värderingar.

Tydlig världsbild?

Här kommer vi i framtiden att ha en viktig brytpunkt. Kan vi stå kvar i Guds ords undervisning och samtidigt vara kärleksfulla? Svaret måste obetingat vara ja.

Lämnar vi Bibelns undervisning så har vi inget annat att erbjuda vår omvärld än vad filosofiska tankar i största allmänhet har. Lämnar vi kärleksperspektivet så är vår undervisning inget värt, det lär vi av trettonde kapitlet i Första Korintierbrevet.

Som kyrka har vi inget Exodus, utvandring, ur världen. Vi lever helt enkelt i den värld vi lever i och ska föra ut kärlekens budskap i denna värld. Det gör vi inte med respektlöshet och hårda ord.

Men kyrkan erbjuder individen ett exodus ut ur syndens grepp. Det kallas frälsning och för oss in i ett nytt liv. Inte ett förenklat hokus-pokus, utan ett nytt liv, en ny vandring tillsammans med den helige Ande. Ett sådant liv kan inte vara ett liv i uppror mot Guds vilja, det ligger sakens natur. Fortsatt är vi inte syndfria, men eftersträvar inte livet i synd. Tvärt om vill vi ledas av den helige Ande till ett rikare liv.

Många kristna har i sina egna liv dessa val att göra. Fler kommer att få tillspetsade val, allt eftersom klyftan mellan Bibelns undervisning och samhällets värderingar ökar.  Då finns bara detta; att vara fylld av kärlek och samtidigt tydlig om vad evangeliet är.

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen. (Joh 17:15-19)

En välsignad måndag

Elimkyrkan renoveras
och byter färg invändigt

Vi hade en välsignad bönesamling i Elimkyrkan, Simrishamn, i går. Även denna kväll leddes vi i förbön på ett starkt sätt. Bönesamlingar som denna känns som konstruktivt "bönearbete"och de kommer att ha betydelse för staden och regionen..

På vägen ditt upplevde jag ett starkt personligt tilltal. Det jag upplever inom mig är att olika böneplatser nu länkas samman av den helige Ande. För egen del förs jag från det ena sammanhanget till det andra. Jag har ingen officiell uppgift, annat än i Fuengirola, men jag har en uppgift i denna sammanlänkning. Riktigt hur det går till förstår jag inte, men jag vet att det är så.

Jag vill uppmana alla som har en kallelse att vara förebedjare att vara lyhörda för Herrens signaler. Gång på gång i historien har en persons lydnad inneburit att väckelser brutit fram. Kanske just du bär fröet till väckelse i din region.

Endast till mina förebedjare

Stanley Sjöberg har informerat om en konferens som hålls i Seoul i Korea i oktober. Normalt skulle jag inte övervägt att resa, men en stark längtan att vara med har kommit in i mitt inre. Det känns som en kontakt av något slag ska öppnas.Var med mig och bed för detta. Bed att jag får en tydlig bekräftelse om jag ska resa och att i så fall de ekonomiska förutsättningarna skapas.

Den unika vägen

Guds väg med varje människa är unik. När jag trott mig veta "hur allt bör gå till" så blir jag snabbt korrigerad.

I Uppenbarelseboken (5:9-10) sjungs Lammets lov

Och de sjöng en ny sång:
"Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill,
ty du har blivit slaktad, och med ditt blod
har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag.
 Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden."

Inträffar detta kungadöme vid en tidpunkt framåt i historien? Nej, det är ett redan pågående rike som än så länge befinner sig i andlig kamp. Lammet, Jesus, tar ut vem som helst i en tjänst, inte en tjänst på grund av människans egen kraft, utan en tjänst i Lammets segerkraft. Segern är redan vunnen.

Att resa sig upp i denna kraft är inte högmod. Det är tro. Du väcks upp för att gå in i bön. Du väcks upp till tjänst, för att Gud behöver dig. Det är naturligt för Guds församling att leva i Jesu uppståndelsekraft.

Dock är det så att om vi under en längre tid saknat denna kraft, så upplever vi det kraftlösa tillståndet som det naturliga och blir då rädda för den kraft som egentligen är vårt naturliga tillstånd.

I går kom jag att läsa en notering jag gjorde på en karismatisk bönekonferens under nittiotalet..

"Jag vill kraftfullt stå för Gud på det sätt som är naturligt för mig. Om Gud vill rubba alla mina cirklar så är det helt OK!! Men jag vill inte riskera att "hamna i köttet" därför att stämningen drar mig någonstans. Jag längtar till att Gud tar över. Till dess vill jag stå rak, medveten om behovet av nåd, men inte förlamad av detta." (Skrivet av en relativt nyfrälst man.)

Ja, vi kan bli förlamade av medvetenhet om våra egna brister. Ägna all vår tid i en instängd cirkel av självömkan och bli upprörda över att någon annan tar steg i tro. Den passiva kristendomens instängda atmosfär saknar syre. Men syre finns att få i obegränsad mängd, från den helige Ande.

Vi är kallade ut i den friska luften, till frihet,  till en vandring i Guds kraft.

Tankar vid Smygehuk

I dag besökte jag Smygehuk igen. Enligt vägvisaren är Sverige 1572 km långt fågelvägen. Det utgör mer än en tredjedel av hela distansen Gibraltar - Nordkapp som fågelvägen är 4274 km.

Varför denna fundering? Jo, i februari 2010 hade vi besök av pastor Stanley Sjöberg i Turistkyrkan i Fuengirola. Under en samling talade han om den andliga situationen i Europa. Jag inspirerades av den helige Ande och utropade "Vad händer om 20 personer ropar högt, nu är det nog, nu sätter vi ner fötterna. Vi vill ha väckelse från Gibraltar till Nordkapp". Ur detta föddes visionen "Ett böneteam för väckelse från Gibraltar till Nordkapp".

Nu nere vid Smygehuk kom tanken tillbaka. Jag skulle så gärna vara en del av ett sådant team. Väckelsen har börjat i det lilla. Låt den flöda som en stark flod, hela distansen.

På väg bort mot husvagnen hör vi musiken. En musikkår. Det är Frälsningsarmén från Trelleborg som håller gudstjänst nära Sveriges sydligaste udde. Vad jag förstår en gammal tradition. Mysiga kristna syskon som uttrycker sin kärlek till Jesus och till medmänniskorna. Vad bra en mässingsoktett kan klinga och även lovsången, när kärlek finns.

Fågelsträcken brukar sikta in sig på Smygehuk och Falsterbo i sina förflyttningar. Kanske även väckelsen behöver sina förflyttningsplatser :-)

I vilket fall, fanan rest, trumpetsignalen för seger är blåst. Välkommen efterlängtade väckelse!

PS I gudstjänstpubliken mötte vi två vänner som vi lär känna nere i Spanien. DS

Herren är suverän

I går skrev jag om sommarkonferenser, eller snarare om mediabilden. I dag kommer jag tillbaks till temat.

Först vill jag att du ska veta att jag välsignar varenda kristen samling. Varje tillfälle, där en människa kan bli välsignad av Gud. Jag ber att Gud i årets samlingar ska beröra sitt folk. Rakt över hela linjen.

Uppvuxen som pingstvän i Sverige så borde jag varit i Nyhem. Där har jag aldrig varit. Vet inte varför jag inte har denna längtan till de stora konferenserna. Dessa är ju det närmaste en frikyrkomänniska kommer de stora judiska högtiderna. Du vet, Jesus och hela hans familj drog upp till Jerusalem för att fira de högtider Gud instiftat.

Inte heller när jag kom tillbaks till tro, efter mina trettio år av uppror, så fick jag en längtan till konferenser. Men i år kommer jag att besöka en konferens. Jag har fått en längtan att höra Emanuel Minos predika vid OAS samling i Kungsbacka.

Inom mig är längtan efter väckelse så stor att jag "nästan spricker" och hur Herren gör, när, var och hur, det är inte min sak. Det enda jag kan göra är att gå den väg jag är kallad till. Att vara lyhörd.

Herren är suverän. Allt beror på Honom och Han vill möta varje människa över hela vårt jordklot. Han väljer själv väg för detta möte. Blir det i ett stort sammanhang eller ett litet saknar betydelse.

Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. 
Era söner och era döttrar skall profetera, 
era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner. 
 Också över tjänare och tjänarinnor 
skall jag i de dagarna utgjuta min Ande. 
 Och jag skall låta tecken synas på himlen och på jorden: 
blod, eld och rökpelare. 
 Solen skall vändas i mörker och månen i blod, 
innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda.  
 Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn 
skall bli frälst. (Joel 2:28-32)

Kyrkan som socialt fenomen?

Sommartid, konferenstid inom kristenheten. Tidningen Dagen är full av artiklar om hur kyrkorna bör vara. Kan jag kalla det; det sociala perspektivet? Varje tanke, varje prövande är i sig bra, men jag saknar något. Låt mig kalla det; det andliga perspektivet.

Hallå där Börge, är du någon andlig övermänniska? Nej inte alls, snarare tvärtom. Jag lever i en vardag, möter människor, lyckas och misslyckas i en salig blandning.

När jag talar om det andliga perspektivet så menar jag att fokus inte ligger på att vi ska förbättra oss av egen kraft. Vi ska "bli förbättrade" genom att närma oss Herren. Att gå Hans väg. Förr kallades det helgelsens väg.

Kanske förekommer det inte bara debatter, utan även bönenätter på konferensen. Då har jag missat detta i mediarapporteringen. Vi för en kamp, inte mot människor, inte ens mot oss själva, vi för den mot makterna i himlarymden, mot makter som präglar vårt samhälle.

Kyrkan som socialt fenomen eller som andligt? Det är frågan.

Bed för Israel!

I morse vaknade jag med en enda tanke: Bed för Israel. Herren talade till mig och sa "Bed för Israel, medan du ber ska jag leda dina tankar". Jag bad.

Den väckelse över Sverige och västvärlden som du ber om, och som jag gett dig visioner om, den är sammankopplad med Israels väg. Du ber om den sista stora väckelsen och denna är som ett kommunicerande kärl med vad som sker i Israel. Min församling uppmanas i skriften att välsigna Israel, men delar av församlingen vill inte se min väg med Israel. Läs allt vad mina profeter sagt om den sista tiden, låt Israels sak fylla ditt hjärta lika mycket som hur du ber för ditt eget folk.

När din hemsida startade så uppmanades du av Emanuel Minos att du skulle säga till de kristna i Sverige att be för Israel. Gör det, uppmana dem att be för Israel. Mitt folk i alla länder ska åter igen fyllas av en längtan att få möta mig, längta efter min återkomst. Den västerländska kristenheten är inympad i Israel, men vill inte veta av den stam den är inympad på. Detta gäller inte alla. Jag har väckt upp en kärlek till Israel i min församling och en insikt. Låt detta fylla dina böner. Jag kommer snart, var trogen i det lilla.

Kallad till frihet

När vi träffades till bön i går så hade vi söndagens predikan med oss in i vår gemenskap.

Jesus helade Lasarus från döden genom att kalla ut honom från graven. Det var en personlig inbjudan till liv. Han nämndes vid namn.

Nytt liv i min trädgård.
Pionerna blommar.

När han hade sagt det ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut! Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: "Befria honom och låt honom gå." (Joh 11:43-44)

När döden inträffar så saknar historien betydelse. Vad betyder dina misslyckanden, de oförrätter du utsatts för, ja även de succéer du gjort. Inget alls, annat än som minnen.

Så kallas du ut ur döden av någon som älskar dig och något helt nytt kan börja. När Jesus kallar ut dig, med en röst fylld av kärlek, då säger Han; befria honom/henne från allt som bundit, gå i frihet. Ett nytt liv kan starta.

Det var vårens sista "Bön för Simrishamn" i går. Vi som var där fick betjäna varandra i vår längtan efter Herrens beröring och vi blev berörda. Så spontant sa vi: Låt oss träffas i bön även nästa vecka, även om det inte var planerat så. När Herren berör så längtar vi efter mer, och mer finns att få från rikliga himmelska förråd. Så det blir "Bön för Simrishamn" i Elimkyrkan, Simrishamn även måndag 24 juni klockan 18:30.

Att bereda väg

Att blogga kan tyckas vara en ego-handling. Att just mina tankar skulle vara så viktiga. Mitt bloggande har en annan grund. Att ledas av den helige Ande till att möta enskilda människors behov.

Lyckas jag i detta? Jag tror jag gör det vid vissa tillfällen. Skulle önska att alltid vara lyhörd.

Nu skulle jaga vilja vända mig till dig förebedjare. Du och jag befinner oss i en spännande tid. Något sker i andevärlden och det är Herren som är på gång att "vända böneskålarna" och detta för att en stor välsignelse ska flöda över oss. Det är inte säkert att denna process sker utan smärta. Vi vill ha en enkel glad väg framför oss, vem orkar be om smärta. Men födelseprocessen innehåller ofta smärta.

Frälsningen är förvandlingens väg. I den moderna kyrkan förenklas ofta den kamp som det innebär att vara kristen. Att ingen förändring av våra liv behövs. Men detta är inte sant. Frälsningen är avsedd att vara början till ett helt nytt liv. 

Denna andliga kampen, kampen mot makter av andligt slag, är vad vi förebedjare har att möta. Ateismen har starkt inflytande i Sverige, men också österländska religioner. Mycket större än vad de flesta anar. Islam har ett ökande inflytande. Vi har religionsfrihet och denna ska vi vara rädda om, men det finns ingen religionsneutralitet i bönevärlden. 

Vi är inte utsedda till domare över andra, men att bereda väg för det sanna evangeliet. När väckelsen får fart läggs många saker i kyrkan sig till rätta på ett helt naturligt sätt.

En ny bekräftelse

Christer Borg predikar

Gudstjänst i Simrishamn. Kyrkan renoveras så vi höll till i Galleri Valfisken. Det blev en spännande, trostärkande gudstjänst. Predikant var Christer Borg från Ystad (och världen). Tidigare präst i Svenska Kyrkan, nu pingstpastor och internationell evangelist med tydlig helandetjänst. Att Christer hamnat i den lilla pingstförsamlingen i Ystad är spännande. Herrens vägar är förunderliga.

Under predikan fick jag ett tilltal att i denna gudstjänst upprepa det jag sa i det lilla Frälsingsarmékapellet på Hönö i förra veckan. Det var viktigt att göra detta, så jag lydde.

Tilltalet att den svenska väckelsen ska börja i den fylliga andliga myllan på öarna utanför Göteborg och samtidigt i den karga andliga jorden i sydligaste Sverige. Detta att gammal fromhet välsignas samtidigt som Herren skapar nytt ur ingenting.

Christer berättade för mig att det finns en åldrad bönekvinna i Ystad som upplevt ett tilltal att hon ska få se den stora väckelsen starta under sitt liv. Samma tilltal har jag, men jag är mycket yngre, (trots min ålder). Så väckelsen är nära. Tack Herre för väckelsen som startat. Nu vill vi se den blomma ut.

Ser du väckelsens lilla moln?

När han kom dit sjunde gången, sade han: "Se, ett litet moln, som en mans hand, stiger upp ur havet." Då sade han: "Gå och säg till Ahab: Spänn för och far ner, så att inte regnet håller dig kvar. (1 Kung 18:44)

Detta bibelord kommer från det ögonblick då Elia efter lång torka väntade in Herrens ingripande, för att regn skulle komma. Det är Elias tjänare som rapporterar.

Var jag än ser mig runt, på platser jag varit, så ser jag den begynnande väckelsen. Inom mig bubblar förväntningarna. I detta känner jag släktskap med Elias tjänare som ser det lilla molnet "som en mans hand".

Därför beslutade jag mig nu på morgonen att inte längre be om väckelse. I stället ska jag tacka för den väckelse som nu är på gång. Gud berör uppenbarligen många människors hjärtan. Längtan är så stor. Överallt möter jag den.

Den realistiska skeptikern i mig säger då. Får du inte äta upp detta, om den stora väckelsen inte snabbt bryter ut ? Mitt svar är: OK, då får jag det. Herrens tid är alltid Herrens tid. Men jag måste våga säga det jag ser, jag ser väckelsens moln växa till. Just nu mycket litet men det finns där.

Så fortsättningsvis kommer jag att tacka Herren för den väckelse som är på gång.

Tretvinnad tråd

Under många år bad vi tillsammans i stort sett varje vardagsmorgon. Vi myntade då uttrycket, en tretvinnad tråd. En sådan tråd består av tre trådar som vävs samman och bli starkare. En tretvinnad tråd är starkare än tre "singeltrådar"

Nu möttes vi igen i Uppsala, efter många år, nu i bön inför något viktigt som ska inträffa under år 2014.

Mångårig bönegemenskap skapar närhet och ärlighet. Vi vet om varandras gåvor och svagheter. Inget spel för galleriet. 

Därmed kan vi stödja varandra. Framför allt vet vi att det inte handlar om oss, nej det handlar om Herren. I Honom har vi vår styrka.

Ser vi på människor utifrån, bedömer dem efter kravets måttstock, så riskerar vi att missa Guds plan med varje människa. Guds plan grundar sig på nådens måttstock.

I många kristna sammanhang klara man inte av att bemöta sina förebedjare. Sanna förebedjare har en integritet som grundar sig på vad de upplever i gudsrelationen under bön. Ofta är förebedjaren något av ett original som kan sticka ut i en välanpassad gemenskap och så bör det vara. Detta gör att bönerna kommer att handla om verkliga kampområden och inte bara vara välmenande ord, sagda i förbifarten.

För att kunna och våga stå kvar i den sanna kampen behövs bönestöd från andra. I oss själva är vi svaga, men i stödjande bön märker vi hur Herren ger kraft.

"Där två eller tre är förenade i bön där finns jag mitt ibland dem."

På bilden ser ni mina bönevänner Britt och Lars-Erik framför Fyrishof i Uppsala.

Tillbaka till vardagen

I kristna tidningar och på nätet ser jag debatten om något nytt, alltid något nytt att debattera. I mig finns en tröttnad. Det brinner inom mig en stark längtan till väckelsens dag och debatterna tillför inget där. Inget alls. Journalistiska utgångspunkter för oss inte närmre en väckelse.

Men likaväl är denna min ingress ingen höjdare. Mina känslor inför meningslösa debatter är inte av nyhetsvärde. Men det finns en debatt som måste föras, den debatten handlar om att stå kvar på ordets grund och inte devalvera evangeliets budskap. Jag tackar Gud för de som har kallelse och förmåga att föra detta samtal.

Snart kommer denna blomning till
vårt lilla hus i Skåne

Jag kommer nu tillbaks till vardagen efter en böneresa där jag känt mig ledd in i minsta detalj under nästan en vecka. Mina egna svagheter poppar nu upp. Detta är inte konstigt, någon vill få mig att stiga tillbaks och resignera. Herren kallar bara ofullkomliga människor, annars fanns inga Herrens medarbetare. Eller för att citera Nils Bolander: Herre vad tänkte Du på när Du kallade mig? Menade Du att mitt liv skulle vittna om Dig? Nog kan Du väl se att människorna le åt en sådan ...

Denna insikt är viktig men det är också viktigt att våga agera i den helige Andes kraft. Att våga lita på att frälsningsundret är en verklighet, att pånyttfödelsen leder oss in i ett nytt liv och på på nya vägar.  

Det finns ett fantastiskt försvarstal av Paulus som jag mediterar över just nu. Ett bibelstudium lett av Daniel Wärn fick mig att se ett nytt djup i denna text. Vilken text det är återkommer jag till.

På onsdag väntar ett nytt böneuppdrag. Denna gång i Uppsala. Sedan åter till Österlen.

Att förbereda en väckelse

En text från bonrhuset.se:

ATT FÖRBEREDA EN VÄCKELSE

Stanley Sjöberg talade nyligen på webbkyrkan.com om detta att när Herren vill göra något stort så kallar Han människor in i bön. Varför kallar Han dem? Han kunde lika gärna göra det alldeles själv utan mänsklig inblandning.

Herren vill använda människor som redskap för det Han ämnar göra. Ända sedan skapelsen har han valt att involvera människor, att ge dem viktiga uppdrag. Stanley ber om en eller flera  andliga ledare som upplyser nationen, någon/några som växer fram till stort andligt ledarskap. Det vore underbar om så skulle ske.

Själv bär jag snarare en gräsrotsväckelse inom mig. En mångfald av människor som bekräftas i sin längtan och tro, bekräftas genom under och tecken. Kanske får dessa gräsrötter sedan spjutspetsar som syns mer än andra.

Nu spelar det inte så stor roll vad vi tycker, men det betyder mycket hur vi förhåller oss till Herrens uppmaningar. Han kallar oss just nu till tjänst.

Under min nyligen avslutade böneresa fick jag höra talas om följande:
Någon/några svenskar besökte en konferens i USA. På estraden fanns eller svängdes en svensk flagga, inga andra flaggor var med. När de besökande svenskarna frågade varför, så fick de svaret: Det är i Sverige väckelsen ska börja.

Om någon känner till fakta om detta så vore jag tacksam att få mer information.
Det är viktigare att en stor världsväckelse startar än vad den startar. Men om den ska starta i Sverige så är det viktigt hur vi förhåller oss till de uppmaningar Herren ger oss.
Mitt bidrag är att följa den kallelse jag har att vara förebedjare. Nyligen avslutade jag en böneresa till bland annat öarna utanför Göteborg.

Dessa öar är en av de platser där den svenska väckelsens rötter finns. En fyllig andlig mylla där enhet mellan församlingar ska växa till helt nya proportioner. Omsorg om hela nationen ska flöda fram som en kraftig vind, bland kristna som tidigare prioriterat den egna verksamheten.

Men Herren vill visa att Han inte är beroende av mänsklig styrka. Därför kommer det torra andliga jorden i delar av Skåne att vara den andra startplatsen. I ett ögonblick kommer elden att tändas och svepa fram.

Det är en paradox att på de steniga öarna är den andliga myllan fet, men i Sveriges kornbod, Skåne, där är den andliga myllan inte lika stark som den jordiska. Som sagt, för Herren har detta ingen betydelse. Han låter sin andliga vind gå som Han själv vill.

Stanley berättade på webbkyrkan.com om att han, tillsammans med andra, söker skapa ett internationellt bönestöd för väckelse i Sverige. Bland annat har pastor David Yonggi Cho från Sydkorea gått med i detta projekt.

Det känns stort, att vara en lite pusselbit i det stora som nu ska ske. Våga göra det du är manad till, även om andra ifrågasätter. Profetiska ageranden går inte att mäta med den mänskliga vishetens måttstock.

Förtrösta på mig så ska jag låta det ske.

Dagarna på Öckerö har varit underbara. Jag har mött så mycket fint och goa människor. Varför vaknar jag i dag med kramp inom mig? Seperationsångest?

I en stark frikyrkokultur kan mycket handla om den egna gruppen. Men vi är väl riktade utåt? Ja, projekt finns men är det "egna projekt"?

Jag vaknar med detta inom mig:

"Förtrösta på mig och sök min vilja. Var ivriga i att betjäna varandra och andra. Släpp vardagen och sök mitt ansikte".

Det senaste halvåret har gemensamma samlingar vuxit fram på öarna, på söndagskvällarna. Så fint. Helt i linje med det som ska ske. Ni bär välsignelsen inom er. Låt den flöda utan gränser och bli till hela nationens välsignelse.

Jag har adopterat Kalvsund

I dag har jag besökt ön Kalvsund. När jag nämner Kalvsund för Öckerö/Hönö-bor så hör jag något på tonfallet. Jag har kommit fram till att Kalvsund är frikyrko-öar-familjens styvbarn som inte riktigt räknas med. Hoppas ni blir lagom provocerade av detta påstående. 

I gamla tider var ön myndighetspersonernas ö, skilt från fiskarnas öar. Numera har frikyrkan svag utveckling på Kalvsund. Därför borde ön vara de starka kyrkornas speciella böneområde. Jag vet inte om så är fallet.

Herren uppmanar oss att tänka på de svaga, så jag har speciellt böne-adopterat  ön. Jag vill komma tillbaka och be i det lilla Betelkapellet.

Tre bilder: utsikten från Marianne Henriksson Holmströms hus. Interiören i kapellet, stolarna längst fram är små i barnstorlek. Slutligen ett VIPS-barns kärleksfyllda teckning.

Kärt möte på "Frälsis"

När jag skrev förra inlägget trodde jag på en kväll i solen vid havet. Sitta lugnt på sin stol, dricka en kopp kaffe och läsa en bok.

Men så blev det inte. Det blev bättre. Plötsligt kom en bil körande. En man vevade ner rutan och sa jag söker ......nämner mitt namn. Det var pastor Lars Grip som fått tips av Stanley Sjöberg. Vi har aldrig mötts förut Lars och jag. Nu ville han inbjuda till Sverigebönen på nationaldagen i Frälsningsarméns kapell på Hönö.

Jag har bett för öarna länge men det var första lokala mötet jag varit på här ute. Den inre bilden på havet, som jag fick i Eskilstuna i går, den passade in här och påminde tydligen om en tavla som finns i ett av kapellen på öarna Jag är så glad att möta dessa positiva, gnistrande människor.

Bilden visar Frälsningsarméns lokal. Lägg märke till anslaget om Yoga på grannfastigheten. Den andliga kampen kryper oss in på knutarna.. 

En inre bild

Dag 3 av böneresan. Har förflyttat mig till Öckerö utanför Göteborg. Njuter av kvällningen i sol, husvagnen står vid havet. Vilken underbar skapelse, vilken generös skapare.

I går talade jag om en inre bild jag fick under bönen i Eskilstuna.

Jag såg öppet vatten i gryningsljus. Kunde knappt urskilja ytan. Så steg solen upp och jag såg vattenyta. Nej, jag kunde inte se vattnet därför att det var täckt med oljerester och annat skräp. Jag kände mig sorgsen över hur eländig situationen var. Solen var på maximal höjd, men nu hände något. Solens sken ökade i styrka och intensitet. Samtidigt klarnade vattnet som genom ett under.

En gudsberöring i den sista tiden? Ja vill jag säga.

Bild 1: bönehusvagnen på plats.

Bild 2 får representera det renade vattnet.

Halleluja i Eskilstuna

Dag 2 på böneresan började i Tenhult. Medan husvagnen fixades tittade jag på samhället. Ett litet samhälle med minst två stora kyrkor. Det gladde mig att se att Pingstkyrkan och Allianskyrkan hade gemensamma bönemöten. Jag kände mig manad att åka via Ödeshög. Varför vet jag inte. Fick ingen kontakt men vandrade ett varv och bad runt församlingen Ordets kyrka.

Det var en stor förmån att få besöka Sverigebönen i Eskilstunas Pingstkyrka.

Jag har varit med om det förr, att komma in i befriat territorium. Eskilstuna pingst har sedan länge bönesamlingar dagligen och fortsätter även under sommaren. Sådant märks i andevärlden och jag känner mig då så fri. Tack alla underbara vänner för att jag fick gästa er och få ta emot välsignelse. 

På bilden Carl-Vilhelm Hasselgren och Stanley Sjöberg. Jag har under många år varit förebedjare för Carl-Vilhelm och Ruth under deras tid i Österrike. Fortsätter med detta även nu. Även en bild på en sångtext. När vi sjöng denna sång förstod vi att den skulle bli verklighet. Jag fick en inre bild under bönen som jag återkommer till i ett eget inlägg.

Böneresan dag 1

Bara för att vadå? Bara för att jag inom mig känner att jag ska göra detta. Helt i avsaknad av officiellt uppdrag. Vem bryr sig om att en äldre man reser runt i riket och ber? Jag tror att Herren bryr sig.

Jag tror resan i praktiken började i Simrishamn i förrgår kväll. Vi var fyra personer i Elimkyrkan som bad för orten och människorna som bor där. Inte många bedjare, men en välsignad bönestund.

I går blev jag delaktig i en bönedag som Pingstförsamlingen i Tomelilla höll. Flera Herrens tjänare från Skåne var på plats. Trostärkande, levande bön. Enkelt och innerligt. Inom mig öppnades en bild över Skåne. Både över de orter som fanns representerade, men även över orter som inte fanns på plats. Daniel Wärn undervisade och jag blev berörd. Återkommer till detta vid annat tillfälle.

Vid lunchtid lämnade jag denna samling för resan uppöver Sverige.

På bilden bönedagens värd, pastor Sten Owe Glennemo. Han har en tröja som representerar LP-kontakten i Tomelilla. Vi ber för medarbetare till denna viktiga verksamhet.

Den upprättade gudsmänniskan

Jag fortsätter att reflektera över Kjell Sjöbergs bok "Den profetiska församlingen".

I boken utgår Kjell från profeten Elia som ett exempel på den upprättade gudsmänniskan. Elia var en nödvändig motpol till den gudsfientliga kungen Ahab och dennes avguda-älskande hustru Isebel. Detta för att Israel som folk skulle återvinna sin gudsrelation.

En rubrik i boken fångar mig "Gudsmänniskor mognar i mörka tider" en annan är "Elia var gudsmänniska utan att vara fullkomlig".

Som bokens rubrik talar om så ser Kjell att det är församlingen som ska vara den profetiska motpolen till den sekulariserade nationen. Det Gamla Testamentes profeter stod för som individer, det ska församlingen som kollektiv stå för. Kristi kropp, ledd av den helige Ande, agerar som motpol till den gudsfrånvända nationen, för att nationen åter ska vända sig mot Gud.

Många står inför ett faktum att just det kristna sammanhang där de finns, inte ser som sin uppgift att vara en profetisk motpol till nationens mörker. Vad gör vi en sådan situation? Jag menar om verksamheten som pågår bara har ett syfte, just detta att pågå, att inte våga utmana omgivningen.

Det enda råd jag kan ge dig är att inte fångas av dina egna slutsatser och därmed hamna i en konflikt med de trossyskon som inte ser frågeställningen. Att vara öppen för den helige Andes ledning och på så sätt kunna bli ett användbart verktyg i Herrens hand. Vi är kallade till att betjäna våra trossyskon och även människor utanför församlingen. Konflikten är nödvändig när villoläror uppkommer, de måste avvisas, men det går inte att kommendera fram ett större engagemang eller en större insikt. Men böner kan öppna de ögon som nu är tillslutna. Bön leder till levande predikan, ledd av Gud,  predikan öppnar sedan våra sinnen.

Du är inte fullkomlig, jag är inte fullkomlig, men vi kan tillåta Gud att föra oss in i en relation som leder fram till att vi blir upprättade gudsmänniskor nationen till gagn. Rättfärdiga genom Kristus försoningsverk. Ledda av den helige Ande. Ödmjuka inför uppgiften och medvetna om att det är Han som ska göra det.

PS För egen del påbörjar jag en böneresa genom delar av Sverige i morgon. Följer därmed vad jag uppfattar vara en kallelse. Mänskligt sett inte så mycket. En sjuttioårig äldre man som tror sig ha en uppgift. Men om det kommer från Herren, så har det stor betydelse att lyda och det vill jag göra. Först efteråt har jag insett att detta initiativ sammanfaller med många andra människors böneinitiativ inför nationaldagen den 6 juni. Läste i Hemmets Vän om missionsbåten Christina som ska korsa Vättern i form av ett kors och jag ser även att det finns mer än 100 böneplatser i "Nationaldagsbönen". DS