Den upprättade gudsmänniskan

Jag fortsätter att reflektera över Kjell Sjöbergs bok "Den profetiska församlingen".

I boken utgår Kjell från profeten Elia som ett exempel på den upprättade gudsmänniskan. Elia var en nödvändig motpol till den gudsfientliga kungen Ahab och dennes avguda-älskande hustru Isebel. Detta för att Israel som folk skulle återvinna sin gudsrelation.

En rubrik i boken fångar mig "Gudsmänniskor mognar i mörka tider" en annan är "Elia var gudsmänniska utan att vara fullkomlig".

Som bokens rubrik talar om så ser Kjell att det är församlingen som ska vara den profetiska motpolen till den sekulariserade nationen. Det Gamla Testamentes profeter stod för som individer, det ska församlingen som kollektiv stå för. Kristi kropp, ledd av den helige Ande, agerar som motpol till den gudsfrånvända nationen, för att nationen åter ska vända sig mot Gud.

Många står inför ett faktum att just det kristna sammanhang där de finns, inte ser som sin uppgift att vara en profetisk motpol till nationens mörker. Vad gör vi en sådan situation? Jag menar om verksamheten som pågår bara har ett syfte, just detta att pågå, att inte våga utmana omgivningen.

Det enda råd jag kan ge dig är att inte fångas av dina egna slutsatser och därmed hamna i en konflikt med de trossyskon som inte ser frågeställningen. Att vara öppen för den helige Andes ledning och på så sätt kunna bli ett användbart verktyg i Herrens hand. Vi är kallade till att betjäna våra trossyskon och även människor utanför församlingen. Konflikten är nödvändig när villoläror uppkommer, de måste avvisas, men det går inte att kommendera fram ett större engagemang eller en större insikt. Men böner kan öppna de ögon som nu är tillslutna. Bön leder till levande predikan, ledd av Gud,  predikan öppnar sedan våra sinnen.

Du är inte fullkomlig, jag är inte fullkomlig, men vi kan tillåta Gud att föra oss in i en relation som leder fram till att vi blir upprättade gudsmänniskor nationen till gagn. Rättfärdiga genom Kristus försoningsverk. Ledda av den helige Ande. Ödmjuka inför uppgiften och medvetna om att det är Han som ska göra det.

PS För egen del påbörjar jag en böneresa genom delar av Sverige i morgon. Följer därmed vad jag uppfattar vara en kallelse. Mänskligt sett inte så mycket. En sjuttioårig äldre man som tror sig ha en uppgift. Men om det kommer från Herren, så har det stor betydelse att lyda och det vill jag göra. Först efteråt har jag insett att detta initiativ sammanfaller med många andra människors böneinitiativ inför nationaldagen den 6 juni. Läste i Hemmets Vän om missionsbåten Christina som ska korsa Vättern i form av ett kors och jag ser även att det finns mer än 100 böneplatser i "Nationaldagsbönen". DS