Det är något på gång.

Bo Brander och Ulf Ekman talade med varandra i ett TV-program nyligen. En mening jag fäste mig vid var när de talade om kraften i alla de bönegrupper som finns utspridda över landet. Kanske inte i allt det etablerade, men i det längtande.

Min vän Pancho som är diakon i katolska kyrkan vittnar om samma sak, det händer förunderliga saker i de sammanhang han står i, som ledare för de karismatiska katolikerna i Sverige.

Jag tänker också på vad jag själv upplever i det lilla sammanhang jag finns i. På ytan knappt något, men jag känner att Guds kraft är på gång.

Låt vår längta flöda som en lovsång till Herren. Låt oss sträcka ut händerna för att ta emot de gåvor Han vill ge. Låt den Helige Ande föra in oss i en process av rening och helgelse.

Vi har inte behov av de stora orden, men väl de starka gudsförankrade handlingarna, kanske ett litet steg mänskligt, mer stort i Guds kraft.

Du som inte är inne ett kristet sammanhang, det jag skriver kanske känns så internt. Glöm detta, låt även du din längtan flöda. När den Helige Ande är på gång så går Han rakt över alla gränser, berör och fyller alla som längtar.

Jag ber nu om Guds närhet i både ditt och mitt liv. Amen ske alltså!

Nollbas berör

Det är märkligt detta med i vilka sammanhang Gud kommer nära.

I vår församling i Simrishamn hade vi i går (lördag) ett församlingsmöte, som var något av ett krismöte. Denna lilla skara håller en stor kyrkobyggnad och en pastor på mer än halvtid. Nu skruvas finanserna åt och vi fick fatta ett beslut om att minska omfattningen på pastorstjänsten. Innan hade jag ingen lust att åka över huvud taget.

Jag blev starkt berörd under församlingsmötet, inte av pessimism, utan av kampvilja och en ökad längtan efter Guds beröring. Jag uppfattade det som om även andra blev berörda.

När jag kom hem på kvällen fortsatte detta. Den Helige Ande var så nära.

I dag under söndagsgudtjänsten så var det likadant igen. Jag tyckte pastor Bengt aldrig predikat bättre och att Björn aldrig varit bättre som mötesledare. Både traditionella sånger och lovsång klingade så vackert och jag jublade inför Herren. Jag tror nog alla upplevde gudstjänsten som speciellt välsignad.

Det här med ”noll-bas” är en styrka i Guds rike. Då är det bara Guds kraft som gäller.

Månne inte detta var en vändpunkt?

Att finna en krona

I går tänkte jag skriva i min blogg, men kände mig så tom, hade över huvud taget ingen lust att skriva. I morse vaknade jag med tanken: Försöker jag bevisa Guds existens genom det jag skriver?

Helt klart, jag vill inte bevisa Guds existens. Varför inte då? Du verkar ha en så stark tro, om man får tro det du skriver. Erkänn att du med dina ord vill bevisa att Gud finns. Att det är det, det handlar om.

Jag vill inte bevisa att Gud finns, men jag vill visa att Gud finns genom mitt liv. Om Han så önskar får Han bevisa sin existens genom mitt liv. Vill Han inte detta så ska jag inte bråka. Jag är en syndare, frälst av nåd och helt beroende av Guds kraft för att kunna leva ett kristet liv.

Jag har sett exempel på människor som med stora ord vill tala för Gud. Dock känns det tydligt att det är denna människas egna ord. Det har sedan visat sig att den personen i sitt eget liv tillåtit saker som inte varit Gud välbehagliga, utan mer haft ett annat ursprung. Att då på ytan bevisa att allt är bra genom att tala stora ord om Gud, det är ingen framgångsväg.

Nu tänker jag berätta en absolut barnslig berättelse. Så barnslig som är jag.

Efter det att jag år 1994 blivit frälst (=räddad) så åkte jag varje vardagsmorgon till Sundbyberg och deltog i kyrkan morgonbön. Jag reste under en lång tid denna resa från södra Stockholm till Sundbyberg norr om Stockholm för att sedan återvända till östra Stockholm där jag arbetade på ett finansbolag. Oftast åkte jag tunnelbana men ibland tog jag bilen.

Vid ett sådant tillfälle då jag hade bilen med mig så skulle jag efter bönen åka till infartsparkeringen vid Ropsten för att stå där under dagen. Priset för detta var 10 kronor och i min ficka hade jag nio svenska kronor och en norsk dito. Problemet var att den norska inte var så användbar.

Jag kunde ha stannat och tagit ut från banken och växlat in rätt mängd mynt. Det hade inte varit en stor sak.

Men jag upplevde inom mig, nej Börge du ska lita på mig, och så fick det bli. Jag körde iväg och undrade hur det skulle gå till. När jag närmade mig parkeringen så började jag bli desperat, spanade efter enkronor längs vägkanten. Skulle det bevisas att jag bara hade konstiga tankar utan relevans. Strax innan parkeringen passerar jag en stormarknad och känner att jag ska svänga in där. Aah, det är förstås en övergiven kundvagn med sin pant av en femma (eller tia) jag ska finna!

Inte alls, men jag går fram till kundvagnsparkeringen och ser glimten av ett mynt i en kundvagn. Där ligger en enkrona och väntar i facket för femkronor. Helt utan funktion för kundvagnsinlösen men det var min saknade krona.

Varför denna story om en absolut bagatell? Kanske bagatell rent sakligt, men så här vill jag leva. Att i all enkelhet leva mitt liv och ledas till sammanhang där Gud får visa att ”Han är” och för att finna en krona men en krona av helt annat slag.

24 karats kristna

Jag var trött efter en lång intensiv dag på vandrarhemmet. Bänkade mig i min favoritfåtölj och zappade mellan TV-kanalerna. Som vanligt inget värt att titta på i de stora kanalerna. Zappade över till Kanal 10 och då var han där i rutan, min vän prästen Sören Stadell. Han talade från sin kyrka i Össeby-Garn, händerna skakade av Parkinsons, ögonen var fyllda av klarhet.

Med en självklar enkelhet berättar han hur den Helige Ande leder honom att tala i en konferens i Kina. De som kallar vet inte att det är Sören som ska tala, Sören vet inte att han är på väg för att tala, men den Helige Ande vet.

Jag berörs starkt. Ofta brister jag i gråt när jag hör talas om Helige Andes verk i människors liv. Detta att Gud som är så stor, bryr sig så om oss människor.

Sören är en 24 karats kristen. En aning förvirrad med de praktiska sakerna. Hustrun Vivianne håller ihop det praktiska och när hon inte är på plats tar den Helige Ande över som organisatör. Men Sören är knivskarp i förkunnelsen, helgjutet närvarande och alltid bedjande och alltid sökande efter att gå Guds vägar. Jag ska återkomma till några berättelser ur Sörens liv vid ett annat tillfälle. Läs gärna hans böcker ”Livet längtar i mig” och ”Dag klockan tolv på natten”. Jag har några exemplar av den senare, hör av dig så sänder jag gratis i mån av tillgång.

En annan 24 karats kristen var tant Anna i Upplands Väsby. Hon var alltid på min näthinna och irriterade, när jag hade lämnat den kristna tron. På något vis var allt så sant runt henne och jag kunde inte komma ifrån detta. Jag hade lämnat allt var kristen tro hette men hon fanns kvar i mitt inre. Allt verkade så sant med henne. Det är en sorg att jag aldrig medan hon levde berättade vad detta intryck kom att betyda i mitt liv. Men jag vill tro att hon blivit informerad i himmelen om detta.

Jag önskar dig all Guds välsignelse. Du ska veta att jag gärna vill bli en 24 karats kristen.

PS Sören står i bakgrunden till vänster på bilden, den andre mannen är pastor Bengt i Elim, Simrishamn. DS

Allt annat är av ondo

Jag har fundrat över detta med sanning. Är det inte så att den som marknadsför sig endast med sanning, inte ens "spetsar till det", den anses nog i dagens samhälle vara lite mesig..

En parafras av ett visst bibelord kan vara: Du ska bara ge ärliga besked. Ja ska vara ja och nej ska vara nej. Alla andra besked har sina rötter hos det onda.

Genom att studera mig själv kan jag se att allt handlade har rötter någonstans. Saker som jag varit med om i livet har satt spår, både sånt andra har orsakat och sånt jag själv får stå för.

Om det bara var så att själva lögnen kom från det onda, men också förklaringen, eller kanske mer bortförklaringen. Hur lätt är det inte att finna på ett argument som ska lägga allt tillrätta. Problemet är bara att den inte lägger något till rätta. I stället suddar den ut konturerna, lägger ett tjockt degigt täcke över verkligheten, det blir något som är svårt att vandra runt i.

En gång fick jag vad jag uppfattade vara en hälsning till en pastor. Denne pastor har varit med om många underbara saker i Guds rike. Men han var också en god berättare och dramatiserade gärna. Hälsningen var att det var tillräckligt det Herren gjorde, så inga tillägg behövs, inte ens för att sätta färg på berättelsen.

Min hälsning blev ett misslyckande. Jag uppfattades påstå att pastorn var en lögnare. Nåväl när jag så småningom kom underfund om detta så klarade vi upp saken.

När jag hör berättelser om väckelsekampanjer utöver världen, känner jag mig ibland fundersam. Är varje uppräckt hand en omvänd människa? I så fall borde i spåren av kampanjen vara att en mycket stor församling växer fram.

Nu är det mycket lättare att kräva sanning av andra än att själv leverera den. Men det finns en så stor andlig kraft att hämta i sanningen.

PS Mycket att göra på vandrarhemmet, solen skiner och jag ska bara marknadsföra min verksamhet med sanningar. Men det är inte så svårt - Österlen är så vackert tycker jag. DS