Förebedjarens vedermöda

Utanför fönstret blommar stockrosorna och bakom dem skymtar röda flammentanzrosor. Själv sitter jag i min läsfåtölj och har just avslutat några kapitel i Romarbrevet. Så här börjar nionde kapitlet:

Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande,  ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning. (Rom 9:1-3)


I mig finns en samhörighet med denna text. Ständigt bär jag denna längtan att väckelsen ska bryta fram i Sverige. Ständigt bär jag sorgen av att se hur det som är kallat att vara levande och friskt, flämtar svagt som levde det i ett syrefattigt rum.

Fortsätter jag läsningen i Romarbrevet så förstår jag att det inte beror på människor om väckelsen ska komma. Det är Herren som ska göra det, och Han gör det. Jag gläds över varje rapport om kristna gemenskaper som överger de mänskliga ansträngningarnas väg och i stället kastar sig i Herrens famn. Gemenskaper som tonar ner sin egen betydelse och ropar till Herren. Jublar inför Herren för att frälsningens väg är en realitet.

Ändå har Herren gjort sig beroende av människor. Visst står det i texten att om ni tiger så ska dessa stenar ropa. Men Herren kallar inga stenar i sin tjänst, Han kallar människor.

Inte perfekta människor. Han kallar svaga haltande människor. När de perfekta, de som visste allt och som var fullt upptagna av att administrera livet, tackade nej till bröllopsfesten, då inbjöds de svaga som satte sin tilltro till Honom.

I levande kristna gemenskaper finner du denna ödmjukhet. Allt i Honom, men också en insikt om att i Honom är vi starka och vinner kampen om vi håller oss till Honom.

Sittande i min läsfåtölj inser jag att den börda jag fått att bära, inte är en plåga, utan ett hedersuppdrag.

Pling säger det i datorn och en postum hälsning från David Wilkerson kommer. Det avslutas med denna mening:

"You see, once you understand the truth of God's constant nearness to you, that He loves you and is continually near you, all fear and anxiety must go."


När du inser sanningen i att Gud ständigt är nära dig, att Han älskar dig och alltid kommer att vara nära dig. Då försvinner ångest och rädsla.

Humor och kärlek

Ett humorprogram på Lapplandsveckan har orsakat debatt. Jag har inte sett föreställningen och inte heller följ debatten, men några inlägg som försvarar det som hänt gör mig fundersam.

Ett försvar för händelsen var att det inte var ett kristet möte, utan ett underhållningsprogram. Min fråga är var ett underhållningsprogram har på en kristen konferens att göra. Hela vår kultur dryper av underhållning, det mesta präglat av tidsandan. Kan inte kristna konferenser få vara en underhållningsfri zon? Vi har glädje i vår tro och ska uttrycka den på ett sätt som är djupare än underhållning.

Att arbeta med humor för att föra fram evangeliet: JA. I min ungdom var Calle Öst underfundiga humor befriande bland alla tråkiga predikningar.

Stå upp komiken däremot arbetar med satir. Namnet talar om var ifrån det har sin ursprung. Sat-ir.

Därmed säger jag inget om det omdebatterade inslaget som jag ju inte vare sig har sett eller hört.
Den unga generationen generellt har tagit till sig den satiriska humorn, men jag tror det är helt fel att lägga sig i detta tonläge om det är kristendom det handlar om.

En djup sanning i kristendomen är att vara varsam med vad andra upplever som viktigt i sin tro. Paulus ägnar en hel del energi att förklara detta för oss. Att raljera över företeelser som är viktiga för andra, även om vi inte delar dessa, är något negativt. Den personliga gudsrelationen är känslig som ett litet barn och ska så vara. Ingen av oss har rätt i alla våra föreställningar, därför ska vi vara varsamma med varandra.

Jag har hört nutida pingstpredikanter raljera över tidigare generations predikanter. Detta har alltid gjort ont i mig. I tidig pingst fanns kvaliteter som nutida pingst dessvärre i stor utsträckning saknar, men det fanns också felaktigheter hos tidigare generationer. Men vilka felaktigheter finns hos dagen generation?
Som vanligt gäller, den som är utan synd kastar första stenen och den som har en bjälke själv fixar inte att ta bort grandet i sitt trossyskons öga.

Årets premiär på hamnplan

Två gäster från Lund. Pianisten Lennart Björk i röd skjorta.

När vi avslutade sångstunden på hamnplanen i Simrishamn med "Blott en dag ett ögonblick i sänder". så kände jag en stilla frid. Jag hoppas fler än jag hade samma upplevelse.

Under trettiofem år i följd har dessa sånggudstjänster pågått. Årets start skedde i soligt men något blåsigt väder.

Innan min vän Allan och jag hämtade ljudanläggningen i kyrkan så hade vi en bönestund. Det handlar inte om uppträdanden, det handlar om att presentera evangeliet och bönen bereder väg för detta.

Efter bönen var det  sedan att kånka och bära. Ett gratis Gym om man vill se det så.

Vi sjunger varje söndagskväll till och med första söndagen i Augusti. Klockan 18 på hamnplanen.