Ett humorprogram på Lapplandsveckan har orsakat debatt. Jag har inte sett föreställningen och inte heller följ debatten, men några inlägg som försvarar det som hänt gör mig fundersam.
Ett försvar för händelsen var att det inte var ett kristet möte, utan ett underhållningsprogram. Min fråga är var ett underhållningsprogram har på en kristen konferens att göra. Hela vår kultur dryper av underhållning, det mesta präglat av tidsandan. Kan inte kristna konferenser få vara en underhållningsfri zon? Vi har glädje i vår tro och ska uttrycka den på ett sätt som är djupare än underhållning.
Att arbeta med humor för att föra fram evangeliet: JA. I min ungdom var Calle Öst underfundiga humor befriande bland alla tråkiga predikningar.
Stå upp komiken däremot arbetar med satir. Namnet talar om var ifrån det har sin ursprung. Sat-ir.
Därmed säger jag inget om det omdebatterade inslaget som jag ju inte vare sig har sett eller hört.
Den unga generationen generellt har tagit till sig den satiriska humorn, men jag tror det är helt fel att lägga sig i detta tonläge om det är kristendom det handlar om.
En djup sanning i kristendomen är att vara varsam med vad andra upplever som viktigt i sin tro. Paulus ägnar en hel del energi att förklara detta för oss. Att raljera över företeelser som är viktiga för andra, även om vi inte delar dessa, är något negativt. Den personliga gudsrelationen är känslig som ett litet barn och ska så vara. Ingen av oss har rätt i alla våra föreställningar, därför ska vi vara varsamma med varandra.
Jag har hört nutida pingstpredikanter raljera över tidigare generations predikanter. Detta har alltid gjort ont i mig. I tidig pingst fanns kvaliteter som nutida pingst dessvärre i stor utsträckning saknar, men det fanns också felaktigheter hos tidigare generationer. Men vilka felaktigheter finns hos dagen generation?
Som vanligt gäller, den som är utan synd kastar första stenen och den som har en bjälke själv fixar inte att ta bort grandet i sitt trossyskons öga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar