Snart ny-födelsedag

I morgon är det den första januari. Då inträffar min tjugonde ny-födelsedag.

I dag för tjugo år sedan hade jag ingen tanke på att återvända till Gud. Men på nyårsdagens kväll, för tjugo år sedan, hade Han återfört mig till sin gemenskap. Detta under är stort. Det står i skriften att hela himmelen jublar över varje syndare som omvänder sig och jag jublar i tacksamhet tillsammans med alla himmelens änglar.

I går var jag på förbönsuppdrag. Först var jag vid en kyrka och bad. En kyrka som står inför tuffa samtal, samtal som kan komma att störa det Herren vill ska ske genom denna kyrka, Jag bad om en kärleksfull ton i alla samtal de har framför sig. Bara genom kärlek segrar vi.

Sedan var jag och bad vid en annan kyrka, en kyrka som sedan många år haft problem med maktsynder. Så även nu. Goda ambitioner får inte kraft genom att de fångas upp av maktstrukturen. En kyrka kan inte ha samma måttstock som ett företag beträffande resurser. Allt guld och silver tillhör Herren. Mänskliga ambitioner måste vika sig för Herrens vilja.

Det var riktigt tungt att be vid den senare kyrkan. Jag bad om välsignelse över kyrkan, medveten om att Herren berör och välsignar, inte efter vad vi förtjänar, utan efter sin nåds storhet.

På samma sätt som jag på en dag fick möta nåden. På samma vis kan en kyrka förändras i ett nu.

En uppmaning till dig: Ge aldrig upp - Guds rika nåd gäller oss alla.

Att stå emot den stora tröttheten

Nu  har jag varit hemma i Sverige tio dagar. I media av olika slag har jag mött den svenska kristenheten och den stora tröttheten vill ta över mitt inre. Slå igen fönster och dörrar och fly till en privat-kristen ståndpunkt. Bara jag och Herren.

Men denna flykt är inte efter Herrens vilja. Jag har flytt undan tillräckligt i mitt liv. Jag vill inte ha profeten Jona som min förebild i alla avseenden.

Eller så är det så att jag alltför väl känner igen mig i hans sämre sidor och nu får ta till mig hans bättre sidor. Detta att han faktiskt predikade omvändelse för den stora staden Nineve och att han talade så fylld av den helige Ande att de omvände sig efter denna predikan.

Vi är i stort behov av omvändelsens predikan in i vår nation. En omvändelse både innanför och utanför kyrkporten.

En bra predikan riktar sig i lika hög grad till predikanten som till åhöraren. Det börjar alltid hos oss själva. När vi står inför Herren i bön, som förespråkare för nationen, då står vi inte där som någon som är bättre än omvärlden, nej vi står där som en del av vår egen tidsålder, som en del av den nation som är beroende av hans oändliga nåd.

Mitt i Guds kärlek.

I dag är det julafton, dagen före den egentliga julen.

I min tidiga morgonbön hade jag en märklig upplevelse. Bakgrunden är att jag önskar mig ett eget bönerum och att jag tänkte mig att ha ett kollage av foton som skulle täcka den ena väggen. Ett kollage med alla de de människor som finns i mitt bönesamanhang. Detta hade jag på kvällen nämnt för Herren.

På morgonen var det som om denna vägg fanns inom mig under min bönestund och jag befann mig i ett rum som till brädden var fyllt med kärlek. Jag förstod att det inte handlade om min egen kärlek, denna är inte stor nog att fylla ett rum. Nej, jag befann mig mitt i Guds kärlek och det var helt ljuvligt. Olika människor i mitt kollage lyftes fram ur myllret av ansikten. Speciellt människor som jag ber för men där mina känslor är delade. Även den enda människa i mitt liv som på ett tydligt sätt uttryckt hat mot mig lyftes fram.

Efter bönestunden är jag kvar i detta. Det känns underbart befriande. Julen får en djupare dimension för mig. Visserligen vet jag sedan tidigare att julen handlar om Guds kärlek. Men nu känns denna kärlek så otroligt närvarande.

Ord och kraft

"Ty Guds rike består inte i ord utan i kraft." (1 Kor 4:20)

Ett citat från Paulus när han korrigerar för stora ord uttalade i församlingen. Ord verkar ha en tendens att föra oss i fel riktning. Lätta att uttala och lätta att formera för att passa in i det samhällsklimat som råder. Om någon sätter en agenda och kräver att våra ord ska passa in i denna agenda så behöver vi inte anpassa oss till agendan.

Vi kan nöja oss med att vittna om det vi har upplevt och till att framföra det enkla evangeliet. Ett budskap utformat på ett sätt så att ett barn kan ta emot det och vi uppmanas att ta emot det som ett barn. Guds gåva till mänskligheten. Jesus frälsaren.

I den västerländska kulturen strävas på grekiskt vis att förvandla tro till filosofi. Lägg din gudsbild bredvid min så ska vi samtala om saken. Förnuftsmässigt prövar vi sedan våra argument.

Men detta är ord, enbart ord och dessa för oss inte vidare. En kyrka bestående enbart av ord är en stillastående och utan verkligt liv. Kraften behövs och denna får vi av den helige Ande.

Med den helige Ande rakt ut i livets verklighet!

Min väg

När jag var ett barn och växte upp inom pingströrelsen så kom tron till mig på ett helt naturligt vis. Med modersmjölken brukar det sägas. Så här efteråt ser jag mig som ett jublande barn som sträcker händerna upp emot Gud. Att teologi kunde se olika ut fanns inte i min värld.

Det mörka molnet på vägen var mina ouppklarade synder. De jag inte ville erkänna för någon. De skulle göra att jag inte fick följa med de andra när Jesus kom för att hämta hem sin församling. Ett trist faktum, men att erkänna synderna var en än värre plåga.

På ungdomsveckorna bads det mycket och på något vis så skulle vi bara bli andedöpta och de flesta blev det också. Tungomålstalet var bekräftelsen på detta. Jag blev aldrig andedöpt, i vilket fall talade jag aldrig i tungor. Min levnadsregel fanns redan på den tiden. Jag prövar gärna, men hjälper själv inte till, för det måste vara sant. Helt sant och komma från Gud.

Så kom uppbrottet där jag tyckte mig kunna konstatera att det jag uppfostrats till inte var sant. Denna åsikt behöll jag i cirka trettio år. Då uppenbarade Gud sig i mitt liv och de oväntade inträffade att jag förvandlades från ifrågasättare till förebedjare på några veckor.

Det var fortfarande gudsmötet som påverkade mig, inte teologin. Jag var öppen för att gå Guds vägar hur de än såg ut och det är jag fortfarande snart tjugo år efter gudsmötet. Nu mer än någonsin. Gemenskap i anden har varit mitt verktyg att pröva vad som är sant.

Herren sände mig tidigt till de karismatiska katolikerna och jag mötte där traditioner som var långt ifrån de jag var van vid. När min vän Pancho Chin A Loi och jag gemensamt fungerade som förebedjare så var vi ett i anden. Ingen tvekan om den saken.

Men det har aldrig funnits i mitt sinne att själv bli katolik. Många saker i katolsk tradition ser jag som omvägar till Herren och vissa företeelser som jag ser i Spanien är värre än så. Men även inom frikyrkligheten möter jag saker som gör mig tveksam.

Genom hela bibelns historia så gör Gud allt för att möta människorna och detta även under tider då de inte följt Hans undervisning. När Israel valde att skaffa sig en kung mot Herrens vilja, så blev de varnade för konsekvensen av detta beslut, men samtidigt blev kungen smord av Herren till sin tjänst.

Så tror jag det är fortfarande. Korrekt teologi är viktig men än viktigare är "hjärtats teologi". Felaktig teologi kan vara förödande därför att den leder människor bort ifrån Guds livsförvandlande frälsning i stället för att leda dem till den.

Där ensam inför Gud, medveten om min egen svaghet, så tackar jag för denna frälsning. Tacksam för mottagen nåd och har inget behov att vara någon annans domare. Jag ber att genom min bönetjänst vara till tjänst för kristna inom alla traditioner och för människor utanför allt vad tro heter. Må så ske!

Om Sodom varit en demokrati

Om Lot sägs det i Bibeln att han var en rättfärdig man. Han levde i ett samhälle som var mycket orättfärdigt i Guds ögon. Så orättfärdigt att samhället kom att förgöras.

Lot fick ta ansvar för sitt eget handlande i den miljö där han fanns. Det blir väl som det apostlarna sa inför stora rådet, detta "att lyda Gud mer än människor". Ett uttalande som i vårt grannland Finland kom att väcka uppmärksamhet, när det framfördes i modern tid.

Om Sodom varit en demokrati av det slag där majoriteten kräver underkastelse från minoriteter. Då hade Lot hamnat i än större problem och kanske hade han tvingats att flytta från staden för att inte tvingas att sälja sin själ. Jag menar långt innan han leddes ut ur staden av änglar.

En troende människa kan aldrig tvingas att göra ställningstaganden som kränker tron. Apostlarna uppmanade de kristna under den första tiden att lyda överheten. så att vi får leva ett lugnt liv. Det fanns dock brytpunkter då valet var ofrånkomligt och valet innebar martyrskap.

Den kristna församlingen är som starkast då den lever i kärleksfull harmoni med Gud och sin omvärld. När man "älskar ihjäl" motståndarna. Det innebär inte att de viker sig för omvärldens värderingar. Nej de står starka kvar i sin tro, oavsett omvärlden. Men de för inget kring mot människorna i sim omvärld. De för ett kring mot andemakterna bakom det onda i omvärlden.

Om det finns ett livsavgörande val som har betydelse för människan i evighet, så är det mycket kärleksfullt att klargöra detta viktiga val. Att dölja detta val i ett snömos av egen-förkunnelse vore en kärlekslös gärning. Bibeln är tydlig över det viktiga valet  varje människa har att ta.

En kristen gemenskap som på demokratisk väg avskaffar Guds sanningar utför en nonsenshandling. Om det finns en Gud så kan människor inte besluta om vem han är. Ett sådant beslut kan endast leda människor fel.

"Den helige Ande och vi har beslutat" sa den första församlingen i Jerusalem. Då hade motsatta uppfattningar framförts innan beslutet togs. I samtal och bön hade det prövats.

Profetiska tilltal är viktiga för församlingen även i nutid. Bibeln undervisar att dessa tilltal ska prövas av andra profeter i församlingen, så att det inte är det mänskliga som drar iväg. Problemet i nutid är att profetisk tjänst hamnat i vanrykte genom falska profetior som inte prövats på rätt sätt. Då har sektmiljöer uppstått. Prövning kräver ödmjukhet inför egots svagheter.

Se på frukten vad som är gott. Var öppen för Guds ledning men låt dig inte manipuleras.

Stefanus rop

Den stora vreden mot Stefanus bröt ut i det ögonblicket han såg den uppståndne Jesus vid Faderns högra sida, en syn rakt in i himmelen. Folket tvingade honom efter detta ut ur staden och stenade honom.

Han blev martyr och en förföljelse av församlingen startade, men samtidigt startade världsevangelisationen, något som i vår tid är på väg att slutföras.

Även i vår tid är detta skiljelinjen. Tron på Jesus som en realitet, inte som en filosofisk tankegång eller som en symbol inom ett religiöst system.

Tron på en uppstånden frälsare vid faderns högra sida, en realitet även år 2014, året vi har framför oss. Närvarande hos oss genom den helige Andes kraft.

Sannolikt blir du inte stenad om du ropar ut detta. Men kanske förföljd på andra vis.

Brinnande!

Blev inte våra hjärtan brinnande när han talade med oss på vägen och öppnade skrifterna för oss?

Emmausvandrarnas konstaterande säger så mycket. Den nyligen uppståndne Jesus vandrade med dem och valde att inte tala om sina egna upplevelser i närtid, utan han satte in allt i Guds stora sammanhang. Lät skriften visa på att händelseförloppet hade ett större syfte.

Den skrift som öppnades för dem var det vi i vår tid kallar Gamla Testamentet, Lagen och profeterna. Det nya hade ännu inte fått sin form.

Därför påminner jag dig om att låta den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig genom min handpåläggning. Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.  Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium efter den kraft som Gud ger.  Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet  och som nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus trädde fram. Han har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium. (2 Tim 1:6-11)

Även Paulus hälsning till sin andlige son, Timoteus, säger säger oss mycket.

Din nådegåva insatt i ett större sammanhang. Så ser vägen ut. Dina andliga upplevelser finns inte till för ett mindre syfte än att evangelium ska nå din omvärld. Ett evangelium som förberetts från evighet, presenterats i skriften och uppenbarats genom Jesus Kristus.

Från ljumhet till kraft

Att följa svensk kristenhet på distans kan vara förvirrande. Vad händer egentligen?

Jag kan se en mänskliga förnuftets strömning, där det övernaturliga ersätts av mänskliga tankar. Långa tider av ifrågasättande teologi har landat i mänskligt förnuft med en socialt inriktning. I vissa fall politiskt-socialt.

Att Gud säger att hans tankar är mycket högre än de mänskliga tankarna. Ja faktiskt att hans dårskap är större än mänsklig visdom, det bortser denna strömning helt ifrån.

En annan strömning är trötthet på en förenklad undervisning som finns inom frikyrkan ( jag sa inte överallt inom frikyrkan). Då söker man sig till en tydligare strukturerad teologi eller till mystikens väg. Tydligare dogmatik eller ökenfäders djupa tankar.

Det finns också en verksamhetens kyrka som är full sysselsatt med att bedriva verksamhet. Ibland verksamhet för verksamhetens egen skull.

En frestande gemenskap är den slutna varma gemenskapen. Varm atmosfär som bara är riktad mot den egna gruppen. Kristendom för egen upplevelse.

Ser jag då inget bra? Har jag något att erbjuda som är bättre?

Det är nog så att bra och dåligt blandas med varandra i samma sammanhang. Gränsen för tro och otro går rakt igenom kyrkorna.

Herren avskyr ljumheten, likgiltigheten. Läs hälsningen till församlingen i Ladiocea i Uppenbarelsebokens tredje kapitel så ser du själv.

Hur denna fördjupning ser ut hos olika människor vill jag inte recensera. Guds väg är säkert olika med olika människor. Vi kommer dock att föras tillsammans av det yttre trycket. I detta uppstår något fint.

Det tydliga evangeliet har alltid mött motstånd. Andlig kamp är helt naturlig och inget att vara rädd för. Tron på Jesus utgör en skillnad, inte som en religionsstiftare eller vishetslärare, men väl som lammet som offrades för vår synd. Guds son som sänts till världen eftersom Gud är kärlek och denna kärlek är oändlig. Död, uppstånden, nu levande och själva får vi leva och verka i denna uppståndelsens kraft.

Våra viktiga val.

I sin bok, Den stora skilsmässan, skriver den engelske författaren C.S. Lewis om valsituationer.

Boken är som en dröm där en buss går från helvetet till "himmelens förgårdar". Fritt för vem som vill att resa med för att ta emot nåden. Men det visar sig att valet är svårt. Trots mötet med den himmelska verkligheten vill resenärerna stanna i sin skuggvärld.

Den liberalteologiske biskopen måste tillbaks till sitt viktiga teologiska tisdagsmöte i helvetet. Han har en ny brilliant idé att presentera. Vilken katastrof det var att Jesus korsfästes som en ung människa. Hade Jesus fått tid att växa till i visdom så hade vi fått en helt annan, mer mogen, kristen lära. "Jag tänker be auditoriet att tänka efter vad denna mer mogna lära skulle kunna innehålla".

Inte bara bokens biskop har svårt att ta till sig det enkla erbjudandet om att ta emot nåden från en oföränderlig Gud. Vi finner säkert alla vår stötesten. Han är den han är och har så varit i all tid. Före all tid och efter all tid. I evighet oföränderlig. Helig och kärleksfull söker Han sina barns bästa. Må vi lägga ner våra egna vägar inför Hans kors.

PS C.S. Lewis bok är ingen teologisk bok om helvetet. Det är en bok om våra val här i livet. DS

Blogga eller inte blogga det är frågan.

Bara sju blogginlägg under november och ändå är denna månad kanske den mest fantastiska jag varit med om hittills i mitt liv.

I min ensamma bön, i den gemensamma bönen, i förkunnelse och i hur vår gemensamma vision i Turistkyrkan formas.  I allt detta har jag upplevt en stark gudsnärvaro. Så stark att den är svår att skriva om allt som händer.

Då tänker jag att nu är det dags att sluta med bloggandet. Bara gå Herrens väg utan att formulera denna i ord. Han öppnar de dörrar Han vill. Är bloggandets tid över för mig?

Mitt bloggande har aldrig haft som ambition att möta de stora massorna. Snarare att vara den helige Andes verktyg för möten med enskilda människor. Vilket inte hindrat att jag ibland sneglat på besökarstatistiken och undrar vilka de är, dessa människor i olika delar av världen, som läser bloggen.

Dock har jag inte fått frid i att lägga ner bloggen. Se avsaknaden av nya inlägg som en eftertankens tid. Kanske tar bloggen fart igen på det nya året. Jag tror nog det.

Gud välsigne er alla!