Att följa svensk kristenhet på distans kan vara förvirrande. Vad händer egentligen?
Jag kan se en mänskliga förnuftets strömning, där det övernaturliga ersätts av mänskliga tankar. Långa tider av ifrågasättande teologi har landat i mänskligt förnuft med en socialt inriktning. I vissa fall politiskt-socialt.
Att Gud säger att hans tankar är mycket högre än de mänskliga tankarna. Ja faktiskt att hans dårskap är större än mänsklig visdom, det bortser denna strömning helt ifrån.
En annan strömning är trötthet på en förenklad undervisning som finns inom frikyrkan ( jag sa inte överallt inom frikyrkan). Då söker man sig till en tydligare strukturerad teologi eller till mystikens väg. Tydligare dogmatik eller ökenfäders djupa tankar.
Det finns också en verksamhetens kyrka som är full sysselsatt med att bedriva verksamhet. Ibland verksamhet för verksamhetens egen skull.
En frestande gemenskap är den slutna varma gemenskapen. Varm atmosfär som bara är riktad mot den egna gruppen. Kristendom för egen upplevelse.
Ser jag då inget bra? Har jag något att erbjuda som är bättre?
Det är nog så att bra och dåligt blandas med varandra i samma sammanhang. Gränsen för tro och otro går rakt igenom kyrkorna.
Herren avskyr ljumheten, likgiltigheten. Läs hälsningen till församlingen i Ladiocea i Uppenbarelsebokens tredje kapitel så ser du själv.
Hur denna fördjupning ser ut hos olika människor vill jag inte recensera. Guds väg är säkert olika med olika människor. Vi kommer dock att föras tillsammans av det yttre trycket. I detta uppstår något fint.
Det tydliga evangeliet har alltid mött motstånd. Andlig kamp är helt naturlig och inget att vara rädd för. Tron på Jesus utgör en skillnad, inte som en religionsstiftare eller vishetslärare, men väl som lammet som offrades för vår synd. Guds son som sänts till världen eftersom Gud är kärlek och denna kärlek är oändlig. Död, uppstånden, nu levande och själva får vi leva och verka i denna uppståndelsens kraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar