Bara sju blogginlägg under november och ändå är denna månad kanske den mest fantastiska jag varit med om hittills i mitt liv.
I min ensamma bön, i den gemensamma bönen, i förkunnelse och i hur vår gemensamma vision i Turistkyrkan formas. I allt detta har jag upplevt en stark gudsnärvaro. Så stark att den är svår att skriva om allt som händer.
Då tänker jag att nu är det dags att sluta med bloggandet. Bara gå Herrens väg utan att formulera denna i ord. Han öppnar de dörrar Han vill. Är bloggandets tid över för mig?
Mitt bloggande har aldrig haft som ambition att möta de stora massorna. Snarare att vara den helige Andes verktyg för möten med enskilda människor. Vilket inte hindrat att jag ibland sneglat på besökarstatistiken och undrar vilka de är, dessa människor i olika delar av världen, som läser bloggen.
Dock har jag inte fått frid i att lägga ner bloggen. Se avsaknaden av nya inlägg som en eftertankens tid. Kanske tar bloggen fart igen på det nya året. Jag tror nog det.
Gud välsigne er alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar