Vind över tundran

Tundran är ett fruset stycke mark. Permafrost kallas det. På tundran finns låg och ömtålig vegetation. Vegetationen har anpassat sig till den rådande kylan.

Finns det andlig tundra? Områden som varit kalla så länge att människorna på plats anpassat sig till den rådande kylan.

Andlig sång på hamnplanen i Simrishamn.

Delar av året bor jag på Österlen. Ett område i Sverige där vi  av kristna besökare ofta får höra hur hårt det är på Österlen. Statistiskt stämmer säkert detta, om vi ser på andelen frikyrkliga i regionen. Österlen anses vara andlig tundra.

Österlen bör ha svenskt rekord i gallerier per capita. Var och vart annat hus verkar förvandlat till galleri. Österlen har också mycket av "new age nära" aktiviteter.

Som förebedjare har jag Österlen på mitt hjärta sedan många år. Jag tror inte på att det finns områden på vårt jordklot som är "för hårda" för få möta Gud och jag vill inte anpassa mig till vad som kan uppfattas vara arktisk kyla.

Vid mitt hitintills enda besök i Kina, för många år sedan, mötte jag en ung kristen kvinna som frågade mig vilken plats på jorden som var andligt hårdast. Efter en stunds betänketid svarade jag Tibet. "Då ska jag gå dit", svarade kvinnan. Hon menade allvar och det hon stått för, på den ort hon där hon verkat, bekräftade detta. Jag skulle vilja veta hur det gått för henne, men jag har inga sådana kontakter.

Av kyrkohistorien vet jag att platser där förebedjare varit i funktion, där bryter väckelse fram, oavsett hur det andliga klimatet verkar vara. Så vi alla som ber för Österlen, vi tröttas inte ut. Andens varma vind ska svepa fram och förändra klimatet.

Se din omvärld - lita på Herren

När mitt pastorspar från Fuengirola, Gro och John Agersten, en gång i tiden kom till Perus djungler, så visste de att de kom till ett område som inte kände till evangelikal kristendom, knappast kristendom över huvud taget. Att möta en huvudjägar-kultur och undervisa om kristendom kräver stor tillit till Herren och en insikt i att utan Honom så kommer inget alls att ske.

Vi som lever i "västerlandets djungel" ser inte alltid var vi befinner oss. Vi befinner oss i en efter-kristen kultur. Andligt sett en mycket svår uppgift att möta, en lika svår uppgift som Perus djungelkultur, en uppgift som inte kan lösas i egen kraft. Här krävs en gudomlig insats.

Gro och John kom först till en fungerande församling i Perus bergstrakter, men de visste att kallelsen gällde djungelområdet. De kunde ha stannat i ett lugnare sammanhang, men då hade inte lovsången strömmat från de många församlingarna i djungelområdet på det vis det nu sker.

Gammel-kristna i västerlandet kan minnas en tid som var och tro att gör vi på samma sätt som i tidigare tider så ordnar allt sig. På ett sätt är detta rätt, vi talar om att gräva upp de gamla brunnarna. På ett annat sätt är tankegången helt fel. Vill vi inte se den reella utmaningen är risken stor att vi sluter oss i en sektliknande mindre gruppering.

Att gräva upp de gamla brunnarna handlar om att leva i en levande gudsrelation. Att förlita sig på gudsordet i Bibeln. Att leva i ständig bön och åkallan.

Från denna plattform av gudsrelation vill den helige Ande föra oss fram på nya vägar för att möta den efter-kristna kulturen med ett andligt genombrott. Den väckelse jag ofta skriver om.

Men glöm mänskliga koncept och handlingsplaner baserat på mänskliga ansträngningar. Glöm att skapa en låg tröskel till kyrkan genom att ta bort udden i kristendomen, och att anpassa den till den efter-kristna kulturens flummiga värld. Glöm religionsblandning.

När vi rör oss på smala "djungelstigar" för att vandra den helige Andes väg i västvärlden djungel är det opraktiskt att bära med sig gammel-kristna traditioner som en otymplig påbyggnad. OK, vi människor älskar traditioner, men var medveten om att den kristna trons kärna inte ligger i traditionerna.

Visst uttrycker ofta våra traditioner vad kristendomen handlar om, men de är i sig själva inte kärnan.

Kärnan, centralpunkten, är mötet med Jesus, vår frälsare. Ett möte som förändrar enskilda människors liv och förändra nationer. Det övernaturliga ingripandet i vår vardag.

Enhet i anden

Bilden visar planen framför Stockholms stadshus
med Riddarholmskyrkan i bakgrunden.
Väckelse över Stockholm!

Pastor Merzek Botros inbjöd på nätet till bön för två biskopar i Syrien som rövats bort i fångenskap. Jag ville vara med i den bönen och anslöt till ett bönemöte i Centrumkyrkan i Sundbyberg.

Så vitt jag förstår var all bön på arabiska och jag förstod inte ett ord. Men i anden var vi ett. Det var mycket påtagligt.

Jag har en god vän med som samarbetat med kristna som tvingats fly från mellan-östern och då har jag fått höra berättelser om människor med ofattbart mod.

Vilka levnadsöden som fanns bland mina vänner i bönegemenskapen vet jag inte, men att Herren var närvarande det var påtagligt.

Medan jag bad kom det tydligt. "Du har kommit för att vara delaktig i bön för stora behov, men du ska själv få ta emot en gåva, en överraskning." Vad detta handlar om blir spännande att se.

Jag förstår att bönelivet i denna arabisk-talande grupp betyder mycket för Centrumkyrkan. På samma vis betyder många invandrargrupper mycket i de kyrkor där de funnit sitt hem.

Nu, dagen efter bönen, är jag fortfarande fylld av den helige Ande så att det känns rent fysiskt.

PS Nu på morgonen meddelas att biskoparna är frisläppta. Tack gode Gud! DS

Var rör det dig, följ du mig!

Rubriken kommer från Johannesevangeliets 21 kapitel och 22 vers. Petrus hade frågat Jesus om en sak som berörde med-lärjungen Johannes och fick då detta svar.

En obetydlig episod vid Genesarets strand eller en djup sanning. Mitt svar är det senare, en djup sanning.

Himmelskt perspektiv? Nja......
i alla fall från ett flygplan.

Kristna traditioner kan se ut på olika vis, så också undervisningen. Om jag inte känner mig hemma i ett sammanhang, så är detta ett faktum, men jag måste inse att Guds församling är mycket större än min upplevelse. Nu talar jag inte om människor som gör templet till en rövarkula, eller som kommer med ren villfarelse. Vad talar jag då om?

Det Jesus pekar på är ett val jag har att göra. Att följa Honom för att den helige Andes kraft ska verka genom mitt liv, eller att ägna min kraft åt att jämföra mig med andra och att begränsas av att lägga en mänsklig måttstock på allt. Att bortse från att den gudomliga visionen är större än mänsklig visdom.

Låt oss ta ett exempel. Under artonhundratalet bröt baptismen fram. Människor hamnade i fängelse för sin övertygelse om att dop ska ske efter ett medvetet val. I dag sammansmälts baptismen i Sverige med metodismen som tillämpar barndop, i ett och samma samfund.

Kämpade baptisterna förgäves? Hade de inte rätt?

Deras kamp handlade om dopet, men i lika hög grad om rättigheten att få leva ut sin tro och övertygelse. Något som motarbetades av en statskyrka som var sammanvävd med maktapparaten i nationen.

Rövaren på korset, han på korset bredvid Jesus, fick inte en chans att följa teologiska riktlinjer. Han hamnade i paradiset direkt.

Det fanns underbart goda kristna inom den framväxande baptismen. Det fanns djupt troende helgjutna kristna inom den Lutherska kyrka som förföljde baptisterna (men jag tror inte det var de som var de aktiva förföljarna). Det finns härligt troende kristna som verkar inom Frälsningsarmén och som inte alls tillämpar dop. Vare sig barndop eller vuxendop.

Eller ta dagens Kina. Det finns härliga kristna vänner i Tre Själv-kyrkan, som får finna sig i att en representant från kommunistiska partet lägger sig i. Det finns lika härligt kristna vänner i de "underjordiska kyrkorna" som vägrar all påverkan från maktapparaten.

Paulus undervisar i sina brev om hur viktigt det är att inte kränka medsyskons tro. En andlig omsorg. Detta samtidigt som han bekämpar villfarelse och förvrängning av evangelium.

I min verklighet av i dag så blir jag ledsen när jag möter kristna sammanhang som jag tycker svalnat så mycket att jag inte känner mig hemma. Men min sorg får inte leda mig till att bli dessa kyrkors domare. Min uppgift är att följa Jesus och tillåta Honom att använda mig som ett redskap för att elden ska spridas och kanske, kanske, leder detta förhållningssätt till att jag får vara till välsignelse just där jag tyckte det var torrt. Den som fått mycket förlåtet mår bra av att förlåta andra. Ja det är faktiskt helt nödvändigt, en andlig lag som beskrivs i Herrens bön.

Jag kan ha helt rätt men hamna helt fel. När vi läser Första Korinterbrevets trettonde kapitel så inser vi detta.

Vinden blåser vart den vill

Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden. (Joh 3:8)

Jesus talar här till Nikodemus, en judisk rådsherre, om skillnaden mellan jordiskt och himmelskt. I samma kapitel talar Han om att födas på nytt och vill förklara nödvändigheten av den totala omvändelsen. Beskriven som att födas, en process som barnet själv i högsta grad är delaktig i, men inte på något vis själv kan styra.

Med omvändelsen är det så att när jag vänder mig om så kommer jag att möta Jesus ansikte mot ansikte. Jag visste inte att han fanns där, men i och med att jag vänder på mig så ser jag Honom. Då jag ser hans kärleksfulla ansikte vågar jag överlämna mitt liv i hans omsorg. Födelseprocessen tar då sin början. En process jag inte styr, men i högsta grad är delaktig i, den är är livsviktig och omfattar evigheten.

Jag styr inte heller vinden men förs av den i en ny riktning. En spännande seglats.

Människan och Gud

Gud har gjort ett val; att vara verksam genom människor. En himmelsk härskara är tillgänglig och även verksam, men det är genom människor som Gud vill verka.

Jag tror detta val beror på människans speciella relation till Gud. Skapad för en kärleksrelation med Gud. Inbjuden till att vara medkreatör i skapelsen, att förvalta Guds skapelse, att var med och skapa.

Syndafallet kom och komplicerade världen.

När Gud sedan satte sin frälsningsplan i funktion så inkluderades människan.

Gud tog plats i en människokropp, fullt ut människa, fullt ut Gud. Jesus offer blev en väg till frälsning och församlingen / kyrkan kallades att föra ut det glada budskapet om denna frälsning, detta budskap som kallas evangelium.

Ofullkomliga människor kallades med orden: Följ mig. De första efterföljarna mötte honom personligen, senare efterföljare får vandra i den helige Andes kraft.

Svaga, sköra, sköna vandrar de med sin frälsare och världen förändras genom dem om de håller sig nära honom. Så lätt faller de, men Han lyfter upp dem igen.

Det sas i folkmumlet om de frikyrkliga att de ansåg sig vara bättre än andra. Vad omvärlden säger är inte lätt att styra, men om de kristna själva tror sig vara bättre än andra, då är det fara på färde.

Just så valde Han att vandra, enkelt, nära, kärleksfull och kraftfull genom gudomlig auktoritet. En auktoritet som inte behöver bekräftas genom mänskliga maktsymboler, en makt som bekräftas genom Hans namn. Säg att "Jag är" har sänt er. Han som alltid funnits och alltid kommer att finnas behöver inte bekräfta sin auktoritet. Han är, och vi får följa Honom.

Dimman lättar

Solen på väg att bryta igenom

Tidigt i morse, på väg till min vän bagaren, möter jag dimman. Farten begränsas rejält och koncentrationen är på topp.

Tänker på att vägen i livet inte alltid är så tydlig. Ögat fylls av så mycket, händelser kan fylla hela  synfältet. Bitterheten kan bli som en tjock dimma som tar bort alla möjligheter att se livets skönhet. Den bittre har ofta "rätt" och denna rättighet att ha rätt blir en katastrof i livet.

"Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva."

(Matt 5:23-24)

"Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa *och hata din ovän* Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig." (Matt 5:43-48)

Fullkomlig som Fadern? Det känns långt borta. Men faktum är att om vi lägger av vår bitterhet inför Herren, i en hög nedanför korset och låter den ligga kvar där, då fylls vi av en frid från Gud, en frid större än vår egen ofullkomlighet. Att vara fullkomlig som Fadern är att låta sig fyllas av Hans nåd och att sedan låta denna nåd flöda vidare.

Herrens bön säger: "Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss." (Matt 6:12)

vidare längre fram:  

"Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser." (Matt 6:14)

Villkorad nåd? Nej jag tror inte det, snarare en beskrivning av "nådens naturlag". Tar vi emot nåden från Gud så har den kraft att flyta vidare till andra och gör så, om vi tillåter att det sker. Våra fördämningar av nådens ström blir vårt fängelses murar, eller som psalmförfattaren beskriver saken: "Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag." (Anders Frostensson Psalm 289 i Svenska Psalmboken)

Kyla ute, värme inne

Passerar bron till Sverige. Landet som ska beröras av en
 väckelse. Från syd till norr, från väst till öst.

Att under mars månad förflytta sig med bil genom Europa i riktning från syd till norr brukar vara en upplevelse av spirande grönska, den nya våren på gång.

I år var det snarare att undvika områden med snöfall och allt för hala vägbanor.

Men våren är på gång!

I Fuengirola var mars månad kall och stora delar av församlingen drabbades av förkylning med hosta. I gudstjänsterna upplevde vi dock mycket värme och en stark gudsnärvaro. Gudstjänsterna min sista helg i Fuengirola denna vår upplevde jag som segerfanfarer från himmelen. Att lägga alla prövningar vid korsets fot och jublande ta emot den kraft som strömmar från Golgata, det är stort, och så blev det för mig.

Väl hemma ringer en vän och berättar om hur ett böneinitiativ i hans hemförsamling fått stor respons. Mellan 20-40 personer träffas regelbundet för att be för den stad han bor i, en viktig stad i vår andliga geografi. Sedan många år bär han på en vision om en bönemanifestation och nu verkar den vara på gång. Vi får se när Herrens tid är. Jag gläds.

Tänker på den vision jag fick under bön och som jag tidigare berättat om. Den mörka dalen med många små eldar som lyser svagt på håll. Varje eld representerar människor, mindre grupper som längtar efter Guds ingripande till ett förändrat andligt landskap. Människor som prövas i sin uthållighet, ibland till att bli martyrer. Det finns ett helighetens ljus kring dessa eldar och de ska sammanföras till att bli en stark väckelsens eld. Detta är på gång nu mitt i det sekulära Europa.

I min förbönstjänst ingår att resa till olika platser för att be, platser ditt den helige Ande leder mig. Nu har jag fått tillgång till en husvagn för mina böneresor. Den tanken har jag haft länge, nu är den på plats. Det ska bli spännande att se vad som händer framöver.

Gud välsigne dig. Ta tid för bibelläsning och bön. Tro på seger i våra nationer!