Dimman lättar

Solen på väg att bryta igenom

Tidigt i morse, på väg till min vän bagaren, möter jag dimman. Farten begränsas rejält och koncentrationen är på topp.

Tänker på att vägen i livet inte alltid är så tydlig. Ögat fylls av så mycket, händelser kan fylla hela  synfältet. Bitterheten kan bli som en tjock dimma som tar bort alla möjligheter att se livets skönhet. Den bittre har ofta "rätt" och denna rättighet att ha rätt blir en katastrof i livet.

"Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva."

(Matt 5:23-24)

"Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa *och hata din ovän* Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig." (Matt 5:43-48)

Fullkomlig som Fadern? Det känns långt borta. Men faktum är att om vi lägger av vår bitterhet inför Herren, i en hög nedanför korset och låter den ligga kvar där, då fylls vi av en frid från Gud, en frid större än vår egen ofullkomlighet. Att vara fullkomlig som Fadern är att låta sig fyllas av Hans nåd och att sedan låta denna nåd flöda vidare.

Herrens bön säger: "Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss." (Matt 6:12)

vidare längre fram:  

"Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser." (Matt 6:14)

Villkorad nåd? Nej jag tror inte det, snarare en beskrivning av "nådens naturlag". Tar vi emot nåden från Gud så har den kraft att flyta vidare till andra och gör så, om vi tillåter att det sker. Våra fördämningar av nådens ström blir vårt fängelses murar, eller som psalmförfattaren beskriver saken: "Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag." (Anders Frostensson Psalm 289 i Svenska Psalmboken)