På vandring längs medelhavet

Om jag hade en biblisk förebild så skulle det vara profeten Daniel. En ädel natur med stor insikt om bönens betydelse. En man som fick budskap som fortfarande berör oss alla .

I dag vandrade jag längs havspromenaden i Fuengirola på väg mot Carvajal där vägen vänder. Under min vandring stiger solen upp ur havet, värmer min kropp och gläder mitt inre. Från horisonten kommer några fiskebåtar på väg in i Fuengirolas hamn. Om några veckor så får vi se Elidas vackra design i våra vatten.

Men jag går längs kusten i bön och muttrar som om jag vore profeten Jona. Han som ville fly från Guds uppdrag. Kan man småskälla på Gud? Visst, Han klarar det, men det saknar annan mening än att egna frustationer lämnar sin inre boplats.

På vägen tillbaka talar Han vänligt med mig. Om sin kärlek, om tro och om hopp. Om att acceptera sin egen ofullkomlighet, för att i stället fyllas av Hans fullkomliga kärlek. Den kärlek som ska strömma genom oss och som förändrar vår gudsfrånvända omvärld. Han talar om att vandra steg för steg på den väg Han visar. Glädjens väg? Korsets väg? Eller båda i en förening.

PS Jag tror mig inte vara vare sig som Daniel eller Jona. Men vissa drag känner vi igen i Bibelns gestalter. DS

Du är älskad

Varje människa är älskad som om vore det den enda människan i världen.

Varje människa är ett unikt instrument avsett att framföra en himmelsk ton. Med en klang överlägsen Stradivarius violiner.

Varje människa är mitt i Guds omsorg.

Klangen innehåller inte bara dagar av solsken. I den mustiga klangen blandas djupa stråk av sorg.

Men det finns någon som vill hindra den himmelska tonen från att klinga ut. Någon som vill att sordin bekläder instrumentet, helst att det packas ner i ett slitet fodral för att aldrig mer höras.

Sprickorna fylls med en himmelsk lack, den slitna ytan börjar att glänsa. Så hamnar instrumentet i en mästares hand och en ljuvlig ton fyller rymden. Tonen tränger undan den disharmoniska kakofonin som verkar fylla helheten, men som nu får vika för den himmelska tonen.

Kärlekens och ödmjukhetens väg

I går skrev jag om Jesus som den judiske Messias, med anledning av en tidningsartikel i Svenska Dagbladet.

Om vi går tillbaks till Jesus egen undervisning till sina lärjungar och därmed även i förlängningen till oss kristna år 2013, så finner vi aldrig svärdets väg. När Petrus använde svärdet så helade Jesus och pekade på en annan väg.

Lärjungarna sändes ut två och två för att på de platser där människor tog emot budskapet, tala till dem som lyssnar. Ville de inte ta emot, så skulle lärjungarna vandra vidare. Gå ut i hela världen och tala om evangeliets glada budskap. Ett budskap som skulle befria och frälsa från synd, men som också skulle orsaka motsättningar. Manipulerat av mänskliga maktanspråk så blev det till sin egen motsats.

Redan budskapet i sig själv kräver ett ställningstagande och om två personer, som står varandra nära, gör olika val så finns motsättningen där. Messiasanspråken från en Messias som inte motsvarade de förväntningar som fanns i det judiska samhället var provocerande. Så har det fortsatt över tiden.

Att vara kristen är inte som att vara supporter till ett fotbollslag. Heja på de egna och håna motståndarna. Nej det handlar om att fyllas av en kärlek som är större än den egna förmågan, denna förmåga som aldrig räcker till. Att vara ett uttryck för denna kärlek i vår tid.

Att stå kvar i evangeliets kraft. Orubbligt, men fylld av kärlek och ödmjukhet.

Så lätt blir vi supporters som skränar med hejarklacken.

Ett svårt ämne

"Varför måste de kristna välja en Messias som var jude? Den frågan brukade pappa till SvD:s Harry Amster ställa sig. I en personlig text skriver han här om att växa upp som jude i Sverige och den komplicerade relation till Jesus detta gav. I morgon öppnar utställningen ”Juden Jesus” på Judiska museet i Stockholm." Citat från en ingress i den svenska tidningen Svenska Dagbladet i dag.

Intressant artikel med många spetsigt formulerade satser. Det är svårt att kommentera synpunkterna med tanke på den fruktansvärda historia vi har i kristnas agerande mot judiska befolkningsgrupper. Vad jag möjligen kan tycka är att enskilda bibelord tagna ur sitt sammanhang inte ger en korrekt bild. Men dessa bibelord har helt säkert även används felaktigt från kristet håll under historiens gång.

Huvudfrågan är givetvis om Jesus är Messias eller inte. Är han Messias så är han en judisk Messias. Svaret på Guds löften till Israel, som även omfattar alla folk enligt Guds löfte till Abraham.  Är han inte Messias så är allt en bluff. Jag trodde länge på det senare påståendet, men ändrade mig, efter något som jag benämner som ett gudsmöte. Så nu tror jag på det första påståendet. Men jag förstår att den symbol som jag älskar, korset, för en som förföljts i detta kors namn är en ond symbol. Så kan det som är kärlekens symbol genom onda handlingar förlora sin betydelse och för människor bli en hatets symbol.

Vi kristna av idag bör agera så att korset återfår sitt rätta symbolvärde.

Skiljelinjen Israel

I går hade vi en god vän på middag. Hans namn är Max Safir och hans livsöde har nyligen kommit i bokform. En viktig dokumentation av nutidshistoria. Max släpptes från tyskt koncentrationsläger nitton år gammal med en vikt av tjugofyra kilo. Hans livsöde efter detta är parallellt med det moderna Israels historia.

"Manna-elefant"

Vi talade om livserfarenheter och tog till slut manna från min fars "manna-elefant". "Mannakorn" kallade mina föräldrar de små lappar med hänvisning till en eller flera bibelverser. Min far hade snidat en elefant att förvara dessa mannakorn i.

Ett av de ord vi fick upp var om Guds storhet och Hans kärlek till Israel. Många säger att texter från Bibeln ska man söka genom metodiskt läsande och inte genom random-metoder.

Jag säger inte emot detta, men ett faktum är att när vi genom året haft Max som gäst, så har vi alltid fått mannakorn som handlar om Guds kärlek till Israel.

De kristna som tror att Guds löften till Israel har tagits tillbaka lever i en stor villfarelse. Min övertygelse är att synen på Israel är en av de frågor som markerar skiljelinjer inom kristenheten. Synen på äktenskap är en annan sådan fråga.

Emanuel Minos sa till mig en gång: Uppmana de kristna att be för Israel och detta vill jag av hela hjärtat göra. Israel av i dag är en sekulär nation med olika slags religiösa inslag. Allt ifrån strängt ortodoxa judar till messianska Jesus-troende judar. Att leda denna nation, som ständigt står inför hot från omvärlden är ingen lätt uppgift. Israels politiska ledning behöver våra förböner.

Det är skrämmande att se hur antisemitismen återigen växer i Europa. I Sverige illustreras detta av situationen i Malmö. Denna stad, Malmö, är för mig ett strategiskt böne-mål. Staden representerar i hög grad de motsättningar som vi i framtiden kommer att möta i Sverige.

Uppdelningen inom kristenheten är inte en uppdelning efter vad som formats fram av kyrkohistorien. Visserligen kan det se ut så på ytan. Nej, uppdelningen är i hur vi förhåller oss till Guds erbjudande om frälsning, insikt i vårt behov av syndernas förlåtelse och hur vi sedan förhåller oss till de löften Gud gett oss och de löften Han gett sitt egendomsfolk, Israel.

Vi är inympade i Israel och sliter vi oss loss från ympstället så vissnar grenen.

---------------------------

Boken hittar du på XP-media

Reducerad kristendom?

Ett citat från Svenska Dagbladet i dag:

"Frågan om de kristna uttrycken betyder något för oss kan diskuteras. Och om vi kan leva utan religion alls var temat så sent som på annandagen i Annas eviga i SVT. Under 2012 kom både Dalai lamas bok ”Beyond religion” och Alain de Bottons ”Religion for atheists”. Böcker och debatter pekar på samma trend – många blandar i dag flera vishetstraditioner och därför blir de alltmer överlappande."

Efter detta följer en artikel om den amerikanske teologen Marcus Borg. 

Som jag sammanfattar hans budskap så finns det en Gud som står över alla religioner och denna Gud vill föra varje människa fram till en transformation, där det goda i människan segrar. Genom vilken religion, eller utan religion spelar ingen roll. Det kristna syndabegreppet utgör här ett problem.

Jag tror också på en Gud som står över alla religioner och som vill föra fram människan till ett förändrat liv. Genom syndernas förlåtelse. För mig pekar hela Gamla testamentet fram på Jesus Kristus och Jesus själv förklarar vem Han är och varför Han kommit till denna jord. I denna förklaring säger Han att Han är den enda vägen till Fadern. Hur förklarar man bort detta budskap?

Jo genom att framföra den reducerade kristendomen där Jesus är en av många vishetslärare. Denna reducering skiljer sig från den reducering som finns inom kökskonsten. I köket reduceras något till att avlägsna onödig vätska för att smakämnena mer ska framträda. Vid reducering inom teologin så avlägsnar man det centrala så att endast "vattnet" blir kvar.

Artikeln om Marcus Borg var mycket intressant. Jag har sparat den på min dator för framtiden. Säkert är Marcus Borg en fin och intressant människa med ett genomtänkt budskap. Dock ett budskap i linje med tidsandan. Något som SvD konstaterad i det stycke jag först citerade.

Vi kommer i framtiden allt mer att möta "världsreligionen" och de kristna som håller fast vid Jesus som guds son, själv en del av gudomen, de kommer att bli marginaliserade av samhället.

Även de första kristna var marginaliserade av det romerska samhället, men de höll fast vid sin tro och segrade. Uppenbarelseboken talar om världsreligionen och hälsningen till församlingen i Filadelfia behöver vi ta till oss:

 Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn.  Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. (Upp 3:11-13)

Vandring genom okänd mark

På väg mot bättre bete

Min vän Pancho och jag träffades i dag för att be tillsammans. Sedan någon dag hade detta vuxit fram i mig. "Du ska tillsammans med Pancho vara i bön och på ett rakt sätt lyfta fram det jag väckt inom dig".

En av de saker jag bär inom mig är någonting Herren vill ska ske i Spanien. Något som inte  får plats inom den verksamhet som Turistkyrkans bedriver och hur det jag bär inom mig ska bli verklighet förstår jag inte om jag ska vara helt ärlig. Men Herren manade mig att pröva det i bön tillsammans med Pancho.

Under tiden jag bad fick Pancho en bild klar för sig. Bilden han fick var herden som när betet blivit dåligt på platsen där hjorden tidigare betat, för sin fårahjord till nya högre belägna betesmarker. På denna vandring måste de passera för fåren okända marker, karga och öde. Det fanns också faror som lurade under vandringen men herden vakade över sin hjord.

Vi är nog där. Vandrande runt på uttorkad, avbetad mark. Efter-kristen tid kallade någon fenomenet.
Men Herren vet hur vi bör gå, Han vill föra oss till högre höjder, till gröna ängar där vi finner ro.
Det är inte så att det gröna betet hux flux uppstår framför oss. Vi får vandra de vägar vår herde visar oss och förlita oss på att Han vet vilken väg som är rätt. Medan vi passerar den kala bergsytan och vinden gör oss frusna, då förlitar vi oss på vår herde.

Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, Joh 10:14

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Joh 10:27

En dröm och Klara kyrka igen.

I natt drömde jag, att jag genom en tillfällighet kom att bli radiopratare i en kristen radiostation. Stationen ägdes av intressenter som själva var neutrala till tro, men under en viss tid fick kristet budskap sändas. När jag kom in i bilden så framfördes julhälsningar från kristna sångartister. Varje sångare fick välja ut en av sina sånger, spelade denna och framförde en julhälsning. Någon gjorde reklam för ett eget event, reklam var dock inte tillåten så kritik hängde i luften.

Så lämnade artisterna studion och en och en halv timmes sändningstid återstod. Ingen radiopratare fanns längre på plats. Jag ville inte att detta tillfälle att framföra evangelium skulle förfaras, så jag hoppade in som programledare. Jag hade svårt att hitta rätt volymnivå och det var total oordning på skivorna.
Skivspelaren var mycket sliten och det förundrade mig att det gick att spela skivor på den. Jag pratade på mellan skivorna, lite trevande men med god vilja. Evangeliet trängde fram, trots sliten utrustning och trots fumlande radiopratare.

Till slut började skivspelaren att brinna. Mängder av skräp och avlagringar från många års skivspelande fattade eld. Där slutade min dröm.

När jag erkänner min egen svaghet, tar emot nåden och låter Jesus vara i centrum då fungerar evangelium trots omständigheterna. Men kanske måste skräpet brinna upp först. Är detta drömmens innehåll?

I går skrev jag om Klara kyrka. Jag har ett eget minne därifrån. Under en tid då jag var sjukskriven besökte jag kyrkan ofta. Vid ett tillfälle lyssnade jag till en undervisning framförd av en afrikansk biskop. Vi satt på gräsmattan utanför kyrkan. Mitt framför mig satt diakonen Inga Pagréus och bredvid henne satt en man som var mycket trött efter för mycket alkohol. Han försökte koncentrera sig men huvudet sjönk gång på gång mot Inga. Han ryckte till, försökte igen att koncentrera sig, men det var inte lätt. Så det fick vara som det var. Ingen "ordningspolis" grep in.

Evangelium förkunnades och den mänskliga svagheten mötte mänsklig värme. Stark bild!

Miraklet i Klara

Från missbruk till tro

På Sveriges Television såg jag programmet "Miraklet i Klara" och det gladde mig till tårar. Har du missat det så finns det på SVT Play i cirka trettio dagar. (Kan inte ses utanför Sverige).

Den före detta narkotikamissbrukaren som vittnade visste vad frälsning handlar om och vad befrielse är.  Tänk om vi med andra missbuk som egoism, förtal, eller vad det nu kan handla om, tänk om vi kunde ta till oss vad frihet i Kristus är.

"Att kyrkan går ut det är definitivt kyrkans framtid", sa mannen, "Det finns ingen back på Jesus skuta" var en annan mening.

För er av mina besökare som inte känner svensk kristenhet så vill jag beskriva Klara kyrka som en uppsökande kyrka som mött många människor, med speciella problem och speciella behov, i det centrala Stockholm. För många från modern svensk frikyrka, som inte trivts hemma,  har det enkla raka budskapet blivit en lisa för själen. Klara tillhör vad man kan kalla"den troende delen" av Svenska kyrkan.

PS Jag anser att en delning går inom alla kristna kyrkor av i dag. Min uppgift är tack och lov inte att vara domare av enskilda människors tro. Den uppgiften har Herren exklusivt. DS

Ny dag - nytt år

Med vinröd fluga

Det är min ny-födelsedag i dag. När jag vaknade denna dag för nitton år sedan hade jag ingen längtan att möta Gud. När jag somnade på kvällen så hade jag mött Honom och fötts på nytt. En ny vandring hade börjat.

Så tänker jag, men kanske är det så att gudsvandringen bara hade ett avbrott på cirka trettio år. Pappa gick och väntade medan jag förslösade arvet i främmande land. I vilket fall så var det stort att slutas i Hans famn.

Jag tycket inte att det är så stort att fira att vi byter årtal i vår kalender. Inget ändras egentligen med i och med ett sifferskifte. Trotts detta anslöt jag mig till traditionen och bar vinröd fluga under några timmar.

Men det är stort att vakna upp varje morgon och att få dricka det levande vattnet, att dricka sig o-törstig av Guds nåd. Lägga gårdagens misslyckanden inför Honom och vandra vidare i en djup glädje. En glädje som finns i botten även när sorgen dominerar mitt inre.

Hur ofta hade jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. (Del av Lukas 13:34)

Versen handlar om Jerusalem, men jag ser mig gärna omsluten av Guds nåd.