På vandring längs medelhavet

Om jag hade en biblisk förebild så skulle det vara profeten Daniel. En ädel natur med stor insikt om bönens betydelse. En man som fick budskap som fortfarande berör oss alla .

I dag vandrade jag längs havspromenaden i Fuengirola på väg mot Carvajal där vägen vänder. Under min vandring stiger solen upp ur havet, värmer min kropp och gläder mitt inre. Från horisonten kommer några fiskebåtar på väg in i Fuengirolas hamn. Om några veckor så får vi se Elidas vackra design i våra vatten.

Men jag går längs kusten i bön och muttrar som om jag vore profeten Jona. Han som ville fly från Guds uppdrag. Kan man småskälla på Gud? Visst, Han klarar det, men det saknar annan mening än att egna frustationer lämnar sin inre boplats.

På vägen tillbaka talar Han vänligt med mig. Om sin kärlek, om tro och om hopp. Om att acceptera sin egen ofullkomlighet, för att i stället fyllas av Hans fullkomliga kärlek. Den kärlek som ska strömma genom oss och som förändrar vår gudsfrånvända omvärld. Han talar om att vandra steg för steg på den väg Han visar. Glädjens väg? Korsets väg? Eller båda i en förening.

PS Jag tror mig inte vara vare sig som Daniel eller Jona. Men vissa drag känner vi igen i Bibelns gestalter. DS