Kärlekens och ödmjukhetens väg

I går skrev jag om Jesus som den judiske Messias, med anledning av en tidningsartikel i Svenska Dagbladet.

Om vi går tillbaks till Jesus egen undervisning till sina lärjungar och därmed även i förlängningen till oss kristna år 2013, så finner vi aldrig svärdets väg. När Petrus använde svärdet så helade Jesus och pekade på en annan väg.

Lärjungarna sändes ut två och två för att på de platser där människor tog emot budskapet, tala till dem som lyssnar. Ville de inte ta emot, så skulle lärjungarna vandra vidare. Gå ut i hela världen och tala om evangeliets glada budskap. Ett budskap som skulle befria och frälsa från synd, men som också skulle orsaka motsättningar. Manipulerat av mänskliga maktanspråk så blev det till sin egen motsats.

Redan budskapet i sig själv kräver ett ställningstagande och om två personer, som står varandra nära, gör olika val så finns motsättningen där. Messiasanspråken från en Messias som inte motsvarade de förväntningar som fanns i det judiska samhället var provocerande. Så har det fortsatt över tiden.

Att vara kristen är inte som att vara supporter till ett fotbollslag. Heja på de egna och håna motståndarna. Nej det handlar om att fyllas av en kärlek som är större än den egna förmågan, denna förmåga som aldrig räcker till. Att vara ett uttryck för denna kärlek i vår tid.

Att stå kvar i evangeliets kraft. Orubbligt, men fylld av kärlek och ödmjukhet.

Så lätt blir vi supporters som skränar med hejarklacken.