Vandring genom okänd mark

På väg mot bättre bete

Min vän Pancho och jag träffades i dag för att be tillsammans. Sedan någon dag hade detta vuxit fram i mig. "Du ska tillsammans med Pancho vara i bön och på ett rakt sätt lyfta fram det jag väckt inom dig".

En av de saker jag bär inom mig är någonting Herren vill ska ske i Spanien. Något som inte  får plats inom den verksamhet som Turistkyrkans bedriver och hur det jag bär inom mig ska bli verklighet förstår jag inte om jag ska vara helt ärlig. Men Herren manade mig att pröva det i bön tillsammans med Pancho.

Under tiden jag bad fick Pancho en bild klar för sig. Bilden han fick var herden som när betet blivit dåligt på platsen där hjorden tidigare betat, för sin fårahjord till nya högre belägna betesmarker. På denna vandring måste de passera för fåren okända marker, karga och öde. Det fanns också faror som lurade under vandringen men herden vakade över sin hjord.

Vi är nog där. Vandrande runt på uttorkad, avbetad mark. Efter-kristen tid kallade någon fenomenet.
Men Herren vet hur vi bör gå, Han vill föra oss till högre höjder, till gröna ängar där vi finner ro.
Det är inte så att det gröna betet hux flux uppstår framför oss. Vi får vandra de vägar vår herde visar oss och förlita oss på att Han vet vilken väg som är rätt. Medan vi passerar den kala bergsytan och vinden gör oss frusna, då förlitar vi oss på vår herde.

Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, Joh 10:14

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Joh 10:27