Under hela den tid jag gick mina ena vägar så förebrådde inte min mor och far mig någon gång. Inte för skilsmässor, inte för att jag anklagade de kristna för falskhet. Det måste ha gjort ont inom mina föräldrar, men aldrig ett hårt ord.
Gud handlar på samma vis. Det förlorade sonen samlade kraft för att möta far efter alla sina misslyckanden, men inte ett ord av förebråelse. Eller när Jesus mötte lärjungen Petrus som förnekat och tagit avstånd från mästaren. Inte en förebråelse eller ”vad var det jag sa”.
Vi tror att Guds stora problem är våra misslyckanden, men inte alls. I samma ögonblick som vi tar emot syndernas förlåtelse så gläds Han och tänker på det goda Han vill göra för oss och genom oss. Men vi har en tendens att vilja stanna kvar i misslyckandet.
Jag märker att jag förändras till att möta allt fler situationer med förståelse och kärlek. Till och med i trafiken har jag förändrats. Denna anonyma situation där ilskan kan få flöda innanför plåtskalet.
”Inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mer” sa Jesus till kvinnan hade anklagats för äktenskapsbrott.
Jesus tar inte lätt på synden, inte heller har Han en ”quick fix” inställning till syndaren. Han bryr sig på djupet och gläds när Han tillåts hela och rena.
Att inte ha plåtskal runt sig i livet ger mer smärta men också mycket mer glädje.
Börge, du och dina läsare är välkomna att ge era synpunkter i forumet "Svenska kyrkan och medlemskapet". Ni når det på sajten www.namninsamling.se eller via bildning.se Det finns mycket intressant skrivet där om dopet som sakrament kontra medlemskap i trossamfund. Välkomna!
SvaraRadera