Jag har inte haft tid att se vad som händer på kristna bloggar på ett tag. I går besökte jag två vänners bloggar. Den ena var Bengts blogg. Bengt är läkare och karismatisk katolik. Den andra var Mikael Karlendals blogg. Mikael är främst teolog men även pingstpastor.
Bengt talade om ”Den existensiella positionen: Om tro och psykoanalys.” och Mikael var inne i en debatt om predestinationen med utgångspunkt från Calvins teologi.
Mina vänner i all ära, jag respekterar dem verkligen, men dessa ämnen blev för mycket för mig. Jag tänkte då så här; att om jag möter en människa och börjar tala om fördelarna med Calvins tankar eller presenterar en ny modell för att beskriva människan i psykoterapeutiskt sammanhang ur kristet perspektiv, döljer jag då inte kärnan i budskapet? Det är klart att de som är inne i svängen kan av rätt bilder/tankar komma att ledas rätt, men vi andra?
Min barnsligt enkla tanke går till mötet med Jesus, det enda avgörande. Han visade på vägen. Förenklar jag då?
Från kristenhetens början var detta utgångspunkten. Sedan vet jag att teologisk undervisning kom att bli viktig för att skilja ut vad det var som var på väg att föra församlingen/kyrkan fel.
Medlemmarna i den församling vi har här i Fuengirola har sina rötter i lite olika teologiska sammanhang men i gemenskapen tänker vi inte så mycket på detta. Visst kan vi möta på olikheterna men de försvinner i gemenskapen.
Som alla kan se är detta mer en reaktion än en analys.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar