När jag vandrar längs strandpromenaden i Fuengirola och ser solen, som nyss lyfte sig över Medelhavets vattenyta, belysa husfasaderna, då tänker jag på detta att vandra Herrens väg och detta som en vandring i frihet.
Vad binder mig kan jag fråga? Mycket är jag rädd för. Erfarenheter och traditioner. Tankekonstruktioner som gör att jag inte fullt ut lyssnar på vad Herren vill säga. Framgång i verksamheten kan också binda. Det kan verka så självklart att allt detta som är så bra, bara måste fortsätta på samma vis framöver.
En tid hade jag symboliskt en väska packad för att snabbt kunna Herrens tilltal. Jag vet att så snabbt förändrar jag mig inte, men jag ville markera min vilja att stå till Herrens förfogande.
Vi har en oerhört välsignad tid i Fuengirola och jag har konstaterat att även jag personligen fått växa in i en andlig tjänst och att Herren välsignat denna. Mänskligt så har Pastor John varit i centrum för det andliga skeendet men många andra har fått vara i funktion, däribland jag. Givetvis är det Jesus som är vårt centrum, (om du nu tyckte det blev väl mänskligt ett tag).
Nu är jag helt inriktad på att överlåta ledarskapet i församlingen till någon annan. När detta ska ske får Herren visa. Uppbrottet finns dock inom mig. Min fortsatta vandring handlar om förbönstjänsten och jag upplever en trygghet i denna vandring. Allt mer tom på mig själv märker jag att Herren fyller på med sin kraft. "Gå in genom de dörrar jag öppnar och försök inte att öppna egna dörrar" är den hälsning jag fått. "Du kommer att möta motstånd, men du ska inte stå ensam" är fortsättningen.
År 2001 skrev jag ner en inre dialog med Herren:
"Herre, jag är rädd, inte för Dig men för vägen. Jag vet att jag inte kan välja en annan väg efter det att jag mött dig. Din väg är den enda framkomliga, den enda jag vill gå. Tack för att du vill mitt bästa. Hjälp mig".
I dag har jag en större trygghet inför vandringen. Stora frågetecken finns, men jag förtröstar helt på Herren. Uppgifterna för oss förebedjare är gigantiska och i egen kraft kan vi inget göra. I Herrens kraft är dock allt möjligt och detta tvivlar jag inte på. Redan som ung talade jag om för Herren att Han hade fel när Han kallade mig. En sådan svag människa har Du ingen användning för. Men Han envisades.
Älskade medmänniska, det är just oss svaga som Herren givit extra stora löften till. Att vi ska bli starka i Honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar