Nu har jag vid två tillfällen skrivit om väckelsen som ska bryta fram. En fullt berättigad fråga är hur jag kan skriva om denna väckelse med sådan övertygelse. Kan jag utfärda en garanti om att vi får en väckelse?
Svaret är att denna garanti kan jag självfallet inte ge. Jesus själv ställde frågan om huruvida Han skulle finna någon tro vid sin återkomst. Men jag vet vilka bilder av väckelse som jag fått i mitt inre och jag kan inte be böner om något som är mindre än det jag fått inplanterat i hjärtat.
Vid den tidpunkt profeten Elia reste ett altare på berget Karmel i kampen mot baalsprofeterna så använde han tolv stenar i detta altare. Varje sten symboliserade en av stammarna i Israel. Dessa stenar sammanfogades till en enhet, ett altare. På detta enhetens altare antände sedan Gud en eld.
Den politiska verkligheten vid denna tidpunkt var att stammarna inte alls var enade. Israel var delat i två riken och dessa bekämpade varandra. Guds löften till Israel handlade om löften till en enad nation. Elia visste att han inte kunde resa ett altare inför Gud som höll en lägre standard än de löften Gud givit Israel. Därför reste han ett enat altare.
Som jag ser det uppstod denna enhet först flera tusen år senare. Närmare bestämt år 1948 efter Kristus. Eller ska vi säga att vi befinner oss mitt i denna smältprocess till enhet.
"Bönehuset ska vara ett bönehus för alla folk. Genom försoning förenas folken då de ber tillsammans. Förebedjarna ska vara föregångare, de som går före och förbereder det som Gud vill göra."( Kjell Sjöberg i boken "Res upp ett bönealtare").
Gud vill en väckelse i våra nationer. Huruvida den västerländska kyrkan är ett bönehus eller en rövarkula överlämnar jag till Guds dom. Det enda jag vet är att Han har kallat mig och dig till att i böner förbereda en stor väckelse. Må vi stå fasta i denna bön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar