Ett dilemma

Hela mitt inre ropar efter att Gud ska bekräfta sig i min samtid, i min del av världen. Min längtan är så stark att den känns fysiskt, min kropp ropar efter Guds närvaro. Därvid är jag samstämd med skapelsen i övrigt. Hela skapelsen längtar efter Guds dag.

När jag ser på kristenheten runt mig kan jag inte vara nöjd. Ordets skarpa egg har lindats in med tjocka lager av skumgummi och plast. Material av vår tid. Det personliga kåseriet är den predikostil som synes dominera.

Sluta grubbla! Ropa namnet Jesus!
"Grubblaren" träskulptur av min far,
Hjalmar Schönbeck

Men vem är jag att vara domare över andra? Endast en syndare frälst av nåd, en man som under större delen av sitt liv undvikit att gå Guds väg.

Men allt står inte rätt till, men ändå gör det det. På vad sätt då? Kryptiskt!

Kyrkor i andlig konkurs. Individer i andlig konkurs. Bättre kan det aldrig bli, för när det egna går omkull så återstår endast att ropa till Gud. När vi ropar till Gud då händer det. Då sker förändringen.

Överallt möter jag dem. Kristna som gett upp det egna och ropar till Gud. I vissa sammanhang endast mindre än en handfull, i andra sammanhang många fler. Andra kristna söker efter koncept, detta vedervärdiga ord. Ett ord som talar om mänskliga ansträngningar att uppnå det resultat som den helige Ande reserverat för sig själv. Gud verkar genom människor, men inte på människors villkor.

Den andliga striden i Sverige i dag kan inte vinnas genom mänskliga metoder, men den vinns av enskilda människor och enskilda församlingar (kyrkor) som ställer sig till Herrens förfoganden.

Saknar du namnet Jesus så här långt i texten? Det borde du göra. Gud, Herren, kyrka, kristna, det går bra, men Jesus det tar emot; Just det, det är där skillnaden ligger.

JESUS, JESUS, JESUS!!! I det namnet finns frälsning. I det namnet finns seger.