Från pastor David Wilkerson's "skrivbordslåda" lämnas postumt dagliga tankar på internet. Jag prenumererar på dessa. För några dagar sedan publicerades undervisning om bristande tro som alla synders moder.
Han talade då inte om den icke troende människan, eller den människan som medvetet förskjutit Gud, utan han talade om den människan som säger sig vara kristen.
Wilkerson säger att den troende människans otro är det som upprör Gud mest av allt.
Vi kan inte lyfta oss själva i öronen och utropa; JAG TROR! Tro är något som växer fram i vår gudsrelation och tron är en gåva som ska vara i funktion.
Wilkerson menar att vi är liknöjda när vi ser vår egen bristande tro och jag håller med. I desperation inför det enorma behov av en väckelse som vi har i vår tid, i vårt land, ropar jag till Herren om mer tro in i mitt eget liv. Jag ser också att i de tider då min tro varit på sparlåga, har företeelser som inte kommit från Herren velat dominera mitt liv.
En ytligt sett bagatellartad händelse kan svänga om trons kraft i ett människoliv. Är vi i dialog med Herren så är detaljer viktiga.
Jag minns så väl mitt väl mitt första stora nederlag efter det att jag återkommit till tro mitt i livet.
Första januari 1994 fann Gud mig och återförde mig till en stark, levande tro. Under större delen av detta år levde jag ut min tro med stor glädje. Varje dag började och slutade med Herren (och all tid däremellan). In i minsta detalj följde jag Honom. Gå till platser, göra handlingar, allt gjorde jag med stor glädje och tro. Barnsligt kanske, men Herren bekräftade sig gång på gång.
Så är vi framme i december och jag sitter på en restaurang i staden Canton i delstaten Ohio i USA. Jag är där på en tjänsteresa, för första gången i USA. Inför resan hade jag bett om att på ett speciellt vis vara ledd av den helige Ande.
Jag sitter ensam vid mitt bord. Maten är serverad. Miljön är något främmande men inte helt olik den jag är van vid. Plötsligt är det som en röst talar i mitt inre. "Ser du paret som sitter vid bordet där borta? Det är en pastor och hans fru. Gå fram till dem och presentera dig. Du kan börja med att fråga om det är så att han är pastor. Det är detta du bett om."
Nu slår all blyghet till, som var ett sådant gissel för mig i ungdomen. Jag blir stel och börjar att svettas. Vi behöver inte fastna i mina plågor mer än detta, men allt slutar med att jag inte vågar gå fram.
Varför vågade jag inte resa mig och gå? Jag hade gjort modigare saker än detta under året som gått.
Efteråt har jag kommit fram till att jag var skräckslagen för att svaret skulle vara: "Tyvärr gode man jag är inte pastor utan företagare i staden". Då skulle min värld ha rasat. Den risken vågade jag inte ta.
Ett typiskt fall av bristande tro. Guds nåd är oändligt, han försköt mig inte. Inte straffar han någon för att denne är feg. Nej det tror jag inte, Hans kärlek till mig är lika stor, men något hände i Andens värld. Mitt liv hade inte samma kraft som tidigare. Gamla negativa beteenden började att tränga sig på. Beteenden som jag varit befriad från. Mitt liv kom att svänga mera mellan seger och nederlag. Jag är helt övertygad om att händelsen i restaurangen var den faktor som var avgörande för förändringen. Otron som syndens moder.
Varför lyfta fram denna bagatellartade händelse? Därför att den inte är bagatellartad. De gånger jag varit lydig den inre rösten så har det visat sig vara mycket viktigt. En människa som lyder Gud av hela sitt inre kan innebära mycket för sin omgivning, för nationen för hela vårt klot.
Nu, sjutton år senare, anar jag att jag är på väg in i situationer där min tro kommer att sättas på prov. Erfarenheten från restaurangen i staden Canton i Ihio, hoppas jag blir mig till hjälp.
Låt oss tillsammans lova Herren att vara noga med varje detalj och låt oss be om utökad tro på Honom och på vad Han vill göra i vår tid. Tro mig, väckelsen kommer men också smärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar