När jag följer andra barns intåg i det vuxna livet så kan jag fyllas av vemod. Jag ser spåren av föräldrar och i sin tur deras föräldrar. Jag ser det som ärrbildningar efter ett sår.
Nyligen en femteklassare som i kamp om ett träsvärd ställer sig att sparka mot ett annat barns huvud och sedan som en förhärdad människa försöka att ljuga sig fri. En påverkan varifrån? Från rådande kultur?
I högre ålder uppstår en förståelse av orsak och konsekvens. Människan är skapad till frihet men fångas så lätt i olika slags fångenskap. Bitterhet är som en binnikemask som inne i en människa suger ut livsglädjen, glädjen som är vår frihets belöning. Eller underkastelsen inför Mammon. Vår försörjning är nödvändig men vad därutöver är kan vara av ondo. Företag konsumerar unga människors liv och erbjuder i utbyte en ekonomisk välfärd. Vad som skiljer vissa företags attityder från slaveri är att slaven har frihet att säga upp sig. Men hur lever man då i det moderna samhället efter att ha sagt upp sig?
Aposteln Paulus talar om en inre frihet. Du slav lev med en inre frihet medveten om att du är likställd med din "ägare". Inför Gud är ni lika. Att inte slavägaren inser att han är förvaltare och inte ägare, det är ett problem men det gör dig inte ofri om du inte tillåter ofriheten att fånga dig. Nåväl det var väl lite tolkning där måste jag erkänna.
Finns det exempel på uppror som lett fram till annat än nya "herrar" att blidka. Fransk revolution eller kommunistisk dito ledde bara fram till nya slaverikulturer. När Daniel vägrade att tillbe konungen kastades han i en grop fylld av lejon. Hur lever då jag? Har jag den inre friheten?
Kallad till frihet. Kallad till glädje men ack så skör jag lilla människa. Ta till dig nåden, befrielsen och tillåt den helige Ande att leda dig i en frihetens vandring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar