Varför grät jag?

När jag kom till Sergels Torg i centrala Stockholm så mötte jag den ena billasten efter den andra av nykläckta studenter. Ljudnivån var extremt hög och delvis också nivån av intagen alkohol.

Plötsligt började jag gråta av sorg och ställde mig frågan varför. Den frustande ljudliga glädjen borde väl fånga mig men jag tror jag såg ungdomarna på väg någonstans in i framtiden och funderade över destinationen evigheten. Att växa upp i ett samhälle där Gud har förvisats till utvisningsbåset. Hur finner jag då Gud? Jag tror inte på att jag behöver finna Honom, varför skulle jag då söka Honom.

Jag ber att Gud i sin nåd ska öppna vägar för möten med honom själv. Rakt igenom humanismens dimridåer. O vad jag önskar att alla dessa ungdomar på väg in i livet ska få vara med om det viktigaste av allt. Mötet med Gud genom den dörr som är öppen, Jesus Kristus allas vår frälsare.

PS Framtidstron var kanske inte på toppen. En av bilarna hade banderollen "Bidragstagare 2010". DS