Jag var på gudstjänst i en svensk frikyrka i går. Det slår mig att jag är utanför Sverige så lång tid att jag ser på gudstjänsten med en främlings ganska opåverkade ögon.
Det var en varm atmosfär i gudstjänsten. Alla som framträdde var mycket sympatiska i sin framtoning. Predikanten talade mycket inspirerande och uppmuntrande om att se nya möjligheter genom att se Gud som en möjlighet i sitt livs omständigheter.
En kvinnlig pastor var mötesledare och hon uttryckte sig ungefär så här: "Ni som önskar förbön kan få detta på båda sidor om scenen". Jag vet inte om det var ett medvetet ordval eller en felsägning, jag talar då om ordet scen.
Men det slog mig, det är just detta som för starkt dominerar gudstjänsten, att det är en scen där en gudstjänst framfördes. En duktigt lovsångsteam, men inte en lovsjungande församling. Väl valda scenkläder som tonade fram "moderna människor av vår tid". Allt stämde men något saknades.
Ordet Jesus var i kyrkans centrum, högt uppe vid orgeln, men namnet Jesus återkom inte så ofta i predikan. Det kan bero på att texten var från Gamla Testamentet.
Jag lämnar nu denna gudstjänst och funderar över varför vi i Sverige hellre talar om Gud än om Jesus. Namnet Jesus är helt avgörande och det för oss fram till en avgörelsens punkt. Accepterar vi följande:
Joh 14:6 Jesus sade till honom: "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig."
Vår kallelse är att tala om vägen för människor. Hur väl vi än talar om andra saker, hur upplyftande ämnen vi än talar om, så för det inte människor fram till vägens viktiga beslutspunkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar