Med inspiration från Gamla Testamentets förhållningssätt skrev Kjell Sjöberg om att resa upp bönealtaren.
Kung David kallades att resa upp ett altare på den plats där ett av hans misslyckanden manifesterades. Tröskplatsen som sedermera blev platsen för templet i Jerusalem.
Själv har jag två tydliga bönealtaren. Platser ditt jag återvänder för att vara i bön. Ett av dem är Turistkyrkan i Fuengirola.
Utanför kan jag höra det pulserande livet på en semesterort. Inne tänder jag altarljusen och vänder mig till Herren. I dag, nu på morgonen, föddes en lovsång. Medan jag bad föddes en melodi och en text och medan jag sjöng var det som om jag stod inför tronen, den himmelska tronen. Melodin var för ögonblicket och jag minns den inte vidare.
Med i bönen finns också mycket smärta. Jag förs som genom ett bälte av sorg. Sorg över likgiltighet och gudsfrånvändhet. Det vore lättare att ge upp, att låta livet flyta på och inte engagera sig. Att vända sig om i bädden och ta en kaka till. Engagemang kostar. Engagemang är ingen lek utan blodigt allvar.
Frågan jag ställer mig är varför det ska ha en betydelse att detta flarn till människa som jag är ska ropa till Gud. Men så är det! Gud vill ha gemenskap med dig och mig och Han riktigt längtar efter oss. Det är inte genom människors styrka det sker, men det är genom att Guds styrka manifesteras i och genom en människa som det sker. Så fortsätt att ropa. Den helige Ande vill verka genom oss alla.
Minns vilket som är det stora festögonblicket i himmelen. Hela himmelen jublar varje gång någon människa tar emot frälsningen och väljer att gå Guds väg. Så stort är detta vad en människa gör.
Kan du tänka dig detta; dina val är så viktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar