Böneplats Össeby-Garn

Kyrkan på en typisk stenig Roslags-höjd.

Högt uppe på berget ligger Össeby-Garn kyrka. Nu när träden ännu inte har löv, så ser jag ån som vindlar sig fram i landskapet nedanför . På denna vattenled förflyttade sig vikingaskeppen en gång i tiden. Kyrkan har rötter tillbaks till denna tid.

I modern tid har kyrkan fått en speciell roll som böneplats. Detta började under Sören Stadell's tid som präst i denna kyrka och förflyttade sig sedan till närliggande Betania-kapell, som numera ägs av diakonissan Marianne Edström. Kyrkan var på Sörens initiativ öppen för bön dygnet runt inför år 2000 och för att detta skulle vara möjligt fick han själv ta på sig att vakta kyrkan, sova i denna.

Denna bönekämpe finns fortfarande med i gemenskapen som träffas på fredagar klockan 19 i Betaniakapellet. Detta trots att Sören i dag kämpar mot en besvärande Parkinson-sjukdom.

När jag är i Stockholm besöker jag denna gemenskap och jag känner det som om det är en öppen himmel ovanför Össeby-Garn. Det är lätt att bedja här och Herren ger mig ofta bidrag till gemenskapen.

Denna plats är en av de eldhärdar som bereder den gräsrotsväckelse som är på gång. Jag vill vara en länk mellan sådana eldhärdar.

Marianne Edström framför altarplatsen i
Betania kapellet.

Marianne Edström delar sin tid mellan Värmland och Roslagen. Överallt där hon finns så handlar det om böneplatser och Marianne har fått vara ett redskap för helande av olika slag många gånger.

Jag frågade Marianne om vad som är viktigast i svensk kristenhet i dag och hon svarar "Den första kärleken".
Undervisningen från Uppenbarelsebokens början, om den förlorade första kärleken till vår frälsare Jesus är något som gäller vårt tids kristendom i Sverige, Det är så viktigt att komma åter till denna kärlek.

Marianne visade mig en tidning utsänd av ett av våra större frikyrkosamfund. "I denna tidning nämns namnet Jesus bara en gång och då som en bisats i berättelsen om en nyomvänd man som älskar Jesus. Gud går bra att skriva och även Kristus, men det älskade namnet Jesus - inte".

Under kvällen kommer vi flera gånger tillbaks till ett av mina favoritverser:

Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. 20 Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp 3:19-20)


Jesus väntar på dig, kristen i vår tid, att du öppnar dörren för en nära gemenskap. Därför återkommer jag ofta till detta bibelställe. Innan den citerade texten talas det om den ljumma självgoda kyrkan. Den som vi inte vill vara en del av, men där det är så lätt att hamna om gudsrelationen är svag. I egen kraft orkar vi inte mycket.

Låt oss öppna våra dörrar för Jesus!