På den tiden då vi drev vandrarhem på Österlen så kontaktades vi en dag av ett filmbolag. En manusförfattare hade skrivit in namnet på vårt vandrarhem i sitt filmmanuskript. Nu utvärderades det om vi var en lämplig inspelningsplats. Det var vi inte, utan en kollega i branschen fick bli värd för inspelningen.
Jag såg filmen härom dagen på DVD. Det var en Wallander-deckare som kallades "Prästen" och där en en otrogen präst blev skjuten på parkeringsplatsen till det vandrarhem där kärleksmötet skett.
Prästens fru hade blivit frikyrklig och det var här stereotypen slog till. Ett entonigt mumlande om hur Jesus såg på otrohet. Men en framtoning som jag aldrig mött bland kristna. Nåväl jag har inte mött alla kristna, så vad vet jag.
Men det slog mig, att jag vid flera tillfällen mött lika stereotypa bilder på kristna i den kända engelska deckarserien "Morden i Midsomer" och i fler filmer. Så det verkar ligga en hund begraven här.
I mediala sammanhang sprids bilder av kristna som ligger långt från sanningen. Visst, det finns tillfällen då kristen tro förvandlats till sekt, men detta är undantag. Givetvis är undantagen mer intressanta.
Kan förstå att en sekulär manusförfattare kan uppfatta kristna som människor med en låtsas-vän. Ni vet sådana som barn har. Men här kommer vuxna människor med en låtsas-vän som heter Jesus.
Så klonas bilden av kristna i filmer och TV-serier.
Kristna människor är som alla andra människor, nämligen olika. En del långa, andra korta. En del smala, andra tjocka. En del glada, andra ledsna. Kort sagt de är inte stereotyper.
Men de har det gemensamt att de mött en verklighet som andra kan ha svårt att förstå.
Så här säger aposteln Paulus:
Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror (1 Kor 1:21)
Oddsen för missförstånd är givetvis höga med denna utgångspunkt. Men tro mig: Mötet med Jesus, verkligheten själv, är värt allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar