Vi talade om mycket, min vän och jag i går. Framför allt om hur vi vill fungera i Guds tjänst.
Men också om hinder, vi har båda i bagaget att ha varit utsatta för mobbing.
Det finns en idealbild där du/jag stiger ut och är den person som vi skapats till och gör de saker som är möjliga med de gåvor vi fått. Hur lätt blockeras inte detta av felaktiga tankar. Spår från historien.
Tankekonstruktioner talar aposteln Paulus om. I kristenheten i Sverige känner jag en defensivens, kanske feghetens tankeblock. Vi är kallade till att stå upprätta, raka i ryggen och tydliga för omgivningen. Skall vi invänta den tidpunkt då är perfekta för att våga stå raka, så lär vi få vänta.
En bekant inom Kristna Handelskammaren (ICCC) gav en gång en dråplig bild. Han var nykristen och skulle följa med sin fru till kyrkan. Eftersom han iakttagit att man i kyrkan inte gick med normala steg fram till sin bänk, så övade han in en speciellt smygande, eller glidande gångstil för att anpassa sig. Kanske är anpassningen till gällande norm så tydlig. Den som inte är hemmablind får avgöra.
Den som vänder sig till Jesus får ett möte som berör och påverkar. Efter tankekonstruktionernas sammanbrott kvarstår mötet med Jesus. Det håller över tiden.
Jag ber för att få se församlingar som skalat bort myckenhet av ”det egna tillägget” och upptäcker den enorma glädjen i den Helige Andes frihet. Då bejakar vi olika personligheter som Guds gåva. Vi blir känsliga för vad som är rätt och kärleksfulla.
PS I går gjorde jag en rabarberpaj med grahamsmjöl, havregryn och råsocker. Den blev supergod tyckte jag i allblygsamhet. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar