Så är det att bli mobbad

Jag ska försöka beskriva hur det kan upplevas att bli mobbad. I mitt fall var det så att jag som tioåring flyttade från villasamhället Älvsjö till nybyggarsamhället Hökarängen.

Det var en känslig kille som flyttade och han hade en pappa som höll söndagsskola för ett hundratal barn i Hökarängen. Vissa klasskompisar i vanliga skolan kastade hellre kniv i golvet och bläckhorn på fröken än studerade. Själv hade jag lätt i skolan och min lärare tyckte att jag skulle bli präst.

Jag fick två tilltalsnamn. Det ena var Jesus och det andra var BÖGEN (eftersom jag stavar Börge med G). Bögen var det namn som vann elevernas gillande så det levde nog längst. Enligt mitt minne fick jag stryk av kompisarna varje dag. Så var det nog inte, men det inträffade ofta. Men det var inte många jag kunde relatera mig till. När jag skriver detta tränger tårarna på.

Gick in i min egen värld. Lånade högvis med böcker från biblioteket och sjönk in i litteraturens värld. Slutade folkskolan som bäste elev och fick någon slags Carnegiebelöning för detta, men valde att inte studera vidare, det var som jag inte var värd det. Jag skyllde på föräldrarnas ekonomi.

Känner nu vid skrivandet att det blev så att det inte fanns någon glädje i att lyckas, ingen glädje i utmaningar, mer att bevisa något. Men jag är inte den som behöver bevisa inte jag. Jag intar rebellens roll utan att vara rebell för omvärlden, men långt därinne.

Så fick jag teflonminne för namn. Det var ingen idé att ta in ett namn i huvudet. Vi skulle ändå inte vara i relation. Trängde undan barndomens och ungdomen namn. En kompis från blåsorkestern i Filadelfia beskrev det på min sextioårsdag som att jag var med men inte närvarande. Vissa är sårade för att jag inte minns dem, men vad gör man? Hypnos eller bara accepterar fakta?

Även långt upp i livet fick jag se upp med att inte missförstå vad andra gjorde. Missade de av någon anledning mig, så var det bevis på förskjutning.

Nu stoppar vi eländesbeskrivningen och talar om något fint. Efter mitt möte med Gud vaknade jag en morgon och upplevde mig ledd in i min ungdom. Någon höll mig i handen och jag kunde tydligt se på händelserna, med barnets känslor men med en vuxens förstånd. En mycket befriande vandring.

Det går inte att sudda ut smärtsamma erfarenheter men de kan förvandlas från smärta till, just det, erfarenhet.

PS Dagen lider mot kväll. Det har varit en solig dag på Österlen men jag har, efter att ha avslutat gästernas frukost, fått ägna mig åt vandrarhemmets deklaration. Men å andra sidan smakade humusen jag talade om i går helt underbart. Egen kokade kikärter är bättre än konserv och dessutom använde jag oraffinerad olivolja som jag köpt direkt vid olivpressen. Jag måste få tag i mer sådan olja. Är det inte lustigt att jag som vuxen valt att flytta tillbaks till Hökarängen. DS