Under min aktiva tid som chef i näringslivet hade jag en uppskattad medarbetare. På det personliga planet var vi riktigt goda vänner. Nu var det så med denna medarbetare att hon hade tandläkarskräck och detta fick till resultat att tänderna förföll allt mer. Hennes man och andra släktingar hade försökt att få henne att gå till tandläkaren, men utan resultat. När vi allt mer märkte hennes problem, så kom hennes personal till mig och bad mig att agera.
Eftersom jag uppfattade mig som en god vän så bad jag om ett samtal och konfronterade henne med problemet och talade om att alla kände till hennes problem. Jag erbjöd mig att följa med som stöd vid ett tandläkarbesök. Hon ville inte att jag skulle göra detta, men övervann sin rädsla och gick till tandläkaren. Problemen med tänderna försvann men vi var inte längre de bästa vänner. Vi var fortfarande vänner men inte på samma vis som förr.
Gjorde jag rätt eller fel? Själv uppfattade jag mig agera i kärlek, men hade jag rätt att göra det jag gjorde?
En alkoholist måste konfronteras med sitt missbruk och acceptera att detta finns innan en förändring är möjlig. Hur förhåller jag mig till att människor går förlorade? Hur är min syn på människors eviga väl? Vad är det som är att handla i kärlek? Är det kärlek att inte störa en människas mönster hur fel detta än är och vem avgör vad som är fel?
Det finns en komfortens väg som bara är att smita. Det finns en hårdhetens väl som går över lik.
Både dessa vägar är väl egentligen diken kring den balanserade kärlekens väg. Bara Herren kan hålla mig där mitt på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar