Jag har fått en insikt att förlåtelse är en större fråga än vad jag trodde. Det handlar inte bara om att förlåta dem som gjort mig ont, det handlar om att ha en förlåtande attityd till allt jag möter.
Det innebär inte att börja anse att värderingar, händelser, människor, som jag på olika sätt har invändningar emot, är helt OK. Att med andra ord godta allt. Nej, det innebär att närma mig frågorna utan att ta på mig domarens roll. Genom att vara i kärlek får jag vara ett redskap för förändring och blir själv förändrad på kuppen.
Till mitt stöd har jag haft David du Plessis bok "De kallar mig Mr Pingst".
Jag citerar ur denna ett stycke från den process då Gud förvandlade hans inre inför uppgiften att vara ett redskap för de traditionella kyrkonas förnyelse genom den helige Ande.
Från Matteus 18:18 Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen.
"Jag var tvungen att gå den långa hårda vägen och lära mig vad detta betydde. Genom att hålla fast vid mitt omdöme om en annan person kunde jag binda honom vid just de förhållanden jag skulle vilja lösa honom från. Genom mitt oförlåtande sinnelag stod jag emellan en annan person och den helige Andes verk att övertyga och hjälpa honom. Genom att gå ur vägen säger jag inte nödvändigtvis att han har rätt och jag har fel. Förlåtelsen säger: Han kan ha hur fel som helst, men det är inte jag som ska döma. Det innebär att jag inte längre binder en viss person på jorden. Det betyder att jag överlåter domen." Slut på citat.
Om vi levde i denna sanning skulle många konflikter i kyrkor/församlingar biläggas och enheten i Anden tillta. Jag vill leva där och har redan märkt att motsättningar "under ytan" minskat och att glädjen i Herren ökat.
David du Plessis - De kallar mig Mr Pingst. Interskrifts förlag. Sidan 176
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar