Österlen

Solen har stigit upp till ytterligare en varm fin dag här på Österlen. En vän och jag ska träffas, äta en frukost tillsammans och vandra längs havet.

I går träffade jag en annan vän och vi samtalade om hur Guds församling på Österlen ska bli segrande. Det finns ett uttryck inom frikyrkan att det är hårt på ett visst ställe. Det handlar om det andliga klimatet. Österlen anses vara ett hårt ställe.

Nu tror jag inte på att det finns omöjliga platser för Gud. Visserligen säger Jesus till sina lärjungar när Han sänder ut dem, att om människorna avvisar dem på en ort så ska de skaka dammet av sandalerna och vandra vidare. Men jag ser inte detta som en uppmaning att överge ”hårda” orter.

Evangeliets budskap är så viktigt – det måste bara segra överallt. Jag menar ni inte segern över synden, den är redan vunnen en gång för alla på ett kors. Jag menar segern över trögheten att ta emot.

Jag kan för mitt inre se den segrande församlingen. Den har gemenskap som den första församlingen i Jerusalem. Denna gemenskap är också med den helige Ande och därför är det en församling i kärlek och sanning. För den helige Ande nöjer sig inte med mindre. Församlingen funderar mindre på vilken strategi eller vilket koncept man ska tillämpa. Tänker inte i termer av varumärken. Den har helt enkelt inte tid eftersom den har fullt upp med att prisa Gud och ge ut till omvärlden.
Den sjunger och är glad de sånger som fyller hjärtat. Har inte tid att debattera musikstilar.

Vilken teologisk etikett som ska klistras på denna verksamhet det blir historikernas problem om de hinner med detta före Kristi återkomst.