Ibland när jag hör talas om kyrkopolitik så uppfattar jag det som om det finns en uppdelning mellan liberala kyrkor och fundamentalistiska. Men nog är det så att alla troende, om de fick möjlighet till det skulle vilja möta Gud fullt ut precis som han är.
Men tankekonstruktioner hindrar oss. En tankekonstruktion kan vara i klar konflikt med Guds vilja, men det kan också vara ett tillägg till evangeliet som blir så stort att det förhindrar evangeliets kraft att verka. Ingen vill detta, men saker vi lärt oss, eller saker vi uppfattar som vetenskapligt belagt kan bli så betydelsefulla.
Jag hörde i TV Ulf Ekman intervjua eller snarare tala med Hans Weichbrodt, inspiratör inom OAS-rörelsen, om den växande hjärteekumeniken. Denna fokuserar på det vi har gemensamt, den fokuserar på Jesus och att den leds av den helige Ande.
Så får vi då lägga ner mycket av vårt eget om vi ska hänga med i svängarna när den helige Ande blåser liv i elden.
En person som jag som är uppväxt med Luthersk-pingst enkelhet i ryggmärgen har t.ex. svårt att ta till sig att superpredikanter rör sig över världen i egna flygplan. Men jag har inga problem med att stora företagsledare, statsministrar och presidenter gör samma sak. Tänk om det är så att Gud inte bryr sig om sådant, utan mer kollar upp om det inre är befriat från högmod.
Jag störs också av predikanter där jag i predikan och handlande märker att ”köttet pressar på” i form av behov av egen bekräftelse. Men tänk om det är så att detta bara ett av många köttsliga problem som ligger under den helige Andes bearbetning, precis som mina egna problem, och där tar jag ju tacksamt emot nåden.
Så vad har jag som förebedjare lärt mig? Jo förvänta mig gudsmöten in i alla situationer. Omslut i kärlek även de människor jag inte fullt ut kan ta till dig. Be om rensning från tankekonstruktioner. Egna och andras.
Hans Weichbrodt talade också i TV-intervjun om Jesusmanifestationen och om hur Stanley Sjöbergs andeinspirerade initiativ till denna kom att övertyga. Jag gladdes över denna bekräftelse av Stanleys tjänst. Under den tiden Stanley var min pastor så upplevde jag gång på gång att han gick den väg som den helige Ande visade och detta till seger. Det är klart att ibland gick han ändå, men det bevisar bara att han är människa. Jag tycker, beträffande Stanley, mig ha märkt att andra som inte vågar ta initiativ ibland retat sig, i något om jag uppfattar som avundsjuka, över att den som tar initiativ syns mer än andra.
Tillåter vi inte att Gud reser upp personer så missar vi tåget och kan sitta i vår sandlåda och leka församling. Gud går alltid egna vägar och den helige Ande väljer ut vilket redskap Han vill. Jantelagen är nog en typiskt nordisk synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar