Dag tre av hundra

Plötsligt stod den där i gräsmattan – maskrosen!

Dag två slutade med en negativ händelse. Egentligen ingen stor sak men när anden är känslig så märks allt. Jag såg en DVD med en engelsk deckare, du vet en den där sorten med en egensinnig kommissarie som får rätt till slut. Då upplevde jag en störning i anden, den innerliga klangen mattades. Hoppsan, är jag tillbaks i syndakatalogen, att film är synd? I vilket fall bad jag runt detta och upplevde att locket lyfte.

Tredje dagen är en brytpunkt. Entusiasmen bör väl lägga sig och nu provas om detta är något som bär över tiden. Min fru, som är min varmaste kritiker, tar mina idéer med ro och väntar sig att det ska tona ut. Mot detta kan sägas att jag sedan nystarten, för två månader sedan, skrivit texter på bloggen nästan dagligen. Nu handlar inte detta om min exponering på nätet, utan ska det ha betydelse så handlar det om Guds verk i mig. Om inte detta inträffar så glöm resten, tack.

I dag vaknade jag med två bibelord. Evangelisten Lukas, andra kapitlet. Simeon en gammal man som levde gudfruktigt hade av den helige Ande fått en längtan till och en övertygelse om att han skulle få se Israels frälsning. Ledd av Anden förs han till det lilla barnet Jesus.

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.”

Det andra bibelordet är en vers i Johannes åttonde kapitel ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer”.