Jag tänker på mannen som har givit mig den värsta utskällning jag någonsin fått i mitt liv. Om jag återgivit det som tecknad serie så hade fartränder och konstiga bokstavskombinationer strömmat fram från telefonluren i serierutan.
Det var min tro som provocerade mer än allt annat, tror jag. Mitt agerande, javisst, men framför allt min tro. Dialogen blev bruten, men jag fick tillstånd att fortsätta med min förbön.
Den mannen har nu funnit sin egen väg till Gud. Jag skriver inte detta för att lyfta fram min egen insats. Det handlar helt om Guds insats och denna kan inte jag och ingen annan recensera.
I Uppenbarelseboken ger Jesus via aposteln Johannes hälsningar till de sju församlingarna i mindre Asien. I en av hälsningarna beröms denna församling för sitt förhållande till sanningen i tron. Att de på alla vis var "rätt i läran", men det har jag mot dig att du övergivit den första kärleken, fortsätter texten.
Inte bara i Första Korintierbrevets trettonde kapitel, utan genom hela bibelns historieskrivning visar Gud på detta att kärleken övertrumfar "rättlärigheten".
Ska vi av detta skäl börja med förfalskad förkunnelse för att tillhandahålla vad som kan uppfattas som kärlek, men i verkligheten inte är annat än en förkunnelse som lagom kliar örat och som möjligtvis ger det människan det den önskar höra, inte vad den behöver höra.
Svaret på denna fråga är givetvis ett tydligt nej. Förkunnelsen ska inte krympas för att vara till lags. Men samtidigt måste vi gör "kärlekstesten". Av vilket skäl säger jag detta. Är det för att bevisa att jag har rätt, eller är det för att mottagaren ska få sitt gudsmöte. Är jag i min strävan att "vara rätt" hårdare än vad Gud själv är?
I den av Jesus liknelser som vi kallar "den förlorade sonen", talas det egentligen mer om faderns inställning än något annat. Det talas om två söner och båda möter den reservationslösa kärleken. Den som bränt allt i fjärran land möter total förlåtelse och den som varit hemma och tagit på sig den glädjelösa anpassningens roll, möter en uppmuntran att utnyttja det faktumet att "allt mitt är ditt". En inbjudan till att låta den instängande missunnsamheten förklinga och låta glädjen i Herren flöda.
Vi är inte kallade till ett glädjelöst liv. Vandringen med Herren är det mest intressanta och spännande som finns. Dessutom har vi alltid glädjen av att nåden är så oändligt stor. Dina synder är dig förlåtna.
----------------------------
PS Ett speciellt tack till Lasse och Lisa som gav mig den uppmuntran jag behövde för att orka fortsätta att blogga DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar