Shamanism?

Niklas Piensoho, föreståndare för Filadelfia i Stockholm, spetsar till det i en konferens i Uppsala. "Riter utan innehåll är shamanism". Så långt håller jag med honom.

Men när han sedan tar nattvarden som exempel på en sådan rit som bör flyttas till ett mindre intimare sammanhang så hänger jag inte med.

Vet Niklas Piensoho vad shamanism är? Jag har egen erfarenhet av sammanhang med inslag av shamanism. I ett sådant sammanhang är det onda andemakter jag möter. När jag blev frälst och firade nattvard så var det Jesus jag mötte. Jag lovar dig att det var en enorm skillnad.

Mötet med Jesus är centralt för människor. Mötet med ett "intellektuellt rätt upplagd" gudstjänst anpassad för hur vi tror nutidsmänniskan ska möta Gud, tror jag inte på. De flesta människorna söker Gud, inte intellektuella resonemang. Jag vet att Niklas Piensoho har goda avsikter i det han säger, men jag tror han är helt fel ute när han vill påverka gudstjänstformen via en konferens som den i Uppsala.

I alla sammanhang där människor söker Gud, bekräftar Han sig. Genom hela kyrkohistorien finns exempel på att mänskliga tankar förändrat gudstjänstlivet. På gott och på ont. Om man söker Honom låter Han sig finnas. Vi skapar inte genom egna ansträngningar gudsmötet. Det sker genom Honom och ofta trots våra egna påhitt.

Jag vet många sammanhang där nattvarden är central del av gudstjänsten och där människor möter Gud i nattvarden. På promenadavstånd från Filadelfiakyrkan i Stockholm finns Sancta Clara, som är en sådan plats.

Först tänkte jag inte kommentera detta, mer än vad jag gjorde i mitt förra inlägg, eftersom jag inte vill vara en debattör, utan en förebedjare. Men tankarna lämnade mig inte, därför skrev jag.