Det finns skiljelinjer som går rakt igenom kristenheten. De går inte mellan de olika kristna delarna utan de går rakt igenom dessa. Synen på Israel är en sådan fråga.
Till skillnad mot många vänner jag har så har jag aldrig besökt Israel, men Israel är ständigt närvarande i mina böner och jag upplever starkt i mitt inre den kamp som finns runt Israel i vår tid. Den åldrade norska pastorn Emanuel Minos uppmanade mig när vi talade om min böne-hemsida: "Du måste uppmana de kristna att be för Israel".
Strax innan vi åkte ner till Spanien i höst så bjöd vi våra vänner Max och Britta på en måltid hemma. Max är som jag tidigare skrivit en levande del av vår nutidshistoria. Den lilla polska judepojken som inte fick gå in i en kristen kyrka för att han var en judisk pojke. Som ung internerades han i koncentrationsläger tillsammans med sin bror och fick tillbringa sin tonår internerad. Väl ute med en vikt av 21 kilo kom han att så småningom tillhöra de illegala immigranterna till Israel. Han internerades på Cypern och fick så småningom vandra in i Israel. Livet ledde honom till Sverige och där klarade han så sent i sitt liv av att tala om det fruktansvärda han varit med om och arrangerar resor för att undervisa om vad som skett.
Inom kristenheten utvecklades något som kallas ersättningsteologin. Enligt denna teologi hade Guds löften till Israel kommit att överföras till den kristna kyrkan på grund av att judarna inte accepterade Jesus som Messias. En teologi som helt saknar biblisk förankring men som orsakat mycket lidande genom att vara en faktor som bidragit till den historiska antisemitismen. Vi hedna-kristna glömmer så lätt att vi är inympade på det äkta olivträdet, Israel. Även Martin Luther som fick vara Guds redskap för förnyelse hamnade i denna fälla.
Guds löften till Israel är oförändrade och de handlar bland annat om det som sker i vår tid nämligen återkomsten av Israel till sitt land, löfteslandet. Runt denna process finns politisk och andlig oro som ibland når orkanstyrkans nivå. Allt tydligare märks en antisemitisk stämning i Europa. Det skulle inte förvåna mig om detta inlägg på min blogg skulle få sådana antisemitiska kommentarer.
Även i mitt lilla kristna sammanhang finns skiljelinjen tydlig. De flesta är Israel-vänner och vi har haft en underbar norsk förkunnare här som talat om Israel i bibliskt perspektiv. Men vi har även mött Israel-kritiska talare.
Några av mina norska vänner har slutat rösta på Kristligt folkeparti på grund av dess syn på Israel och ser de etablerade norska partierna som Israel-fientliga. Liknande utveckling verkar ske i Sverige.
Enligt Bibeln ska alla nationer vända sig mot Israel och endast Herren själv komma att strida för Israel i de yttersta tiderna. Att vi politiskt är på väg åt detta håll tror jag mig kunna se i nyhetsflödet.
Hur slutar jag detta inlägg som sprängt sig ut ur mitt hjärta? Jo just som som Emanuel Minos sa, med en bön.
Herre hjälp oss att se din väg. Hjälp oss att inte fångas av stämningar som går emot Din vilja. Gode Gud välsigna Israels folk i dess svåra situation med alla dess svåra politiska beslut. Herre välsigna även alla andra som kommit att omfattas av detta svåra skeende. Herre låt om möjligt våldet få ge vika. Herre vi välkomnar din återkomst och ditt fredsrike. Ske din vilja, som vi ber i den bön Du lärde oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar