Vilken var Eva Brunnes intention?

Jag vet inte vilka intentioner biskop Eva Brunne hade när hon höll sin predikan vid den svenska riksdagens invigning. Var hon en politisk debattör som ville förklara att kyrkan verkligen inte stod för det sverigedemokraterna står för? Eller var hon en herde som hade omsorg om de vilsegångna?

Predikstolen som en plats för talarfrihet, en andlig variant av tidningarnas yttrandefrihet.

Jag har haft den tveksamma förmånen att på nära håll följa en liten del av den svenska integrationspolitiken. Med min bakgrund som chef i näringslivet upplever jag ett nästan upprörande resursslöseri. Statliga medel i mängd in i en kommunal hantering som inte är kapabel att fungera effektivt. Och vilka är målen? Är det sådan erfarenhet som är grogrunden för stödet till sverigedemokraterna?

Tanken att vi som nation kan isolera oss till att bli ett slags "sörgården" där det "onda" stängs ute och där vi som finns i sörgården alla är lika och därmed trygga med varandra, denna tanke fungerar inte i en värld så som vår värld ser ut.

Inte heller fungerar naiv biståndsverksamhet där vi från ett västeuropeiskt perspektiv talar om hur u-landets problem ska lösas.

Jag känner en man som åker ner till Afrika och borrar brunnar som fungerar även när han lämnat landet. Vatten rinner fram. Han har lärt sig att göra det på afrikanskt vis och i afrikanskt tempo.

Min övertygelse är att hernhuttarna, denna intressanta del av den kristna historien, var motståndare till slaveriet. Ändå sägs det att de vara beredda att sälja sig till slavar för att bana väg för evangeliet. För att människor skulle få möta Jesus var de beredda till detta.

Allt vi gör ska prövas med kärleks-testen. Första Korinterbrevets trettonde kapitel. Inget som vi säger eller gör har något värde om det inte det vi gör har sin källa i kärleken.

Ibland hör man tal som låter så bra men så känner man att detta är inte kärleken som talar, det är bara tal om kärlek, inte tal av kärlek.