Många besökare i Fuengirolas turistkyrka talar om den mäktiga atmosfär som finns i kyrkan och det är något som präglar allt som sker. Själv upplever jag det som en oerhörd gudsnärvaro. När gårdagens sångkväll till minne av sångaren Einar Ekberg avslutades så kunde vi inte applådera efter Bernt Nordströms tolkning av den 32:a psalmen, vi måste sitta stilla. Visst sjöng Bernt bra, men det handlade om något annat som lades till sången, som fullkomnade framförandet.
Så tänker jag, vad är då skillnaden? Denna församling med en liten kärna av långtidsmedlemmar och många återkommande besökare. Visst ber vi, visst har vi en kärleksfull gemenskap, men vad är skillnaden mot andra församlingar?
Jag vet inte skälet, men en sak vet jag att Jesus har varit i centrum för förkunnelsen under många år och under flera pastorer. Ett enkelt budskap om kristendomens kärnämne. En kärleksförklaring till Jesus och Jesus namn nämns i gudstjänsterna jämt och ständigt. I alla slags samlingar.
I gudstjänster hemma i Sverige är så inte alltid fallet. Gud, ja. Goda tankar och fin visdom, ja. Men Jesus, nej.
Men snälla Börge nu tar du väl i! Nog nämns väl Jesus i svenska gudstjänster. Nu får du tagga ner!
Vad jag vill få fram är att när Jesus försoningsverk är i centrum, inget annat. När tacksamheten över denna försoning berör hela hjärtat. När kärleken till vår frälsare uttrycks mångfacetterat. Då händer något i gudstjänsten. Det budskap vi mottagit från vår mästare är så enkelt, missionsbefallningens innehåll är så enkelt. Guds dårskap är större än människors visdom säger skriften. Vi kan alltså inte lägga till något till evangeliet och det behövs inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar